My Wonderful Life - The Fooo

Kapitel 9 - "Jag kanske ramlade för dig."

Oscar och jag mötte varandras blickar i korridoren och jag fick genast ett stort leende på mina läppar. Jag gick snabbt fram till honom och kastade mig i hans famn. Han besvarade snabbt kramen och jag kunde höra honom skratta. Det finaste skrattet jag någonsin hade hört.

"Vad gör du här?" frågade jag medan vi gick mot mitt skåp.

"Skulle dra till studion och Felix undrade om du ville följa med." förklarade han snabbt.

Jag nickade kort som svar innan jag snabbt hade satt på mig min jacka och var redo att gå.

"Vad bra att ni är sams igen." mumlade jag medan vi gick ut på skolgården.

"Ja." hörde jag Oscar svara. "Det räckte med att jag köpte en glass till honom."

Jag mötte hans blick och log svagt.

"Ja, det låter som Felix." sa jag tyst.

Jag och Oscar gick fram till hans cykel och jag gav ifrån mig ett skratt. För det första var cykeln täckt i ljusrosa blommor och för det andra var det en tjejcykel.

"Ska jag åka på den där?" frågade jag med ett stort leende på mina läppar.

"Japp." svarade Oscar och satte sig på cykeln.

Jag tittade på cykeln i några sekunder innan jag placerade min rumpa på pakethållaren. Med mina händer tog jag ett löst grepp om Oscar's mage. Jag kunde känna hans magrutor genom tröjan.

Oscar tittade bak på mig och log. Jag besvarade snabbt hans leende.

"Är du redo?" undrade han sedan.

Jag nickade kort innan han försiktigt började trampa. De första sekundrarna vinglade vi till och jag trodde seriöst att vi skulle ramla och dö, men som tur var gjorde vi inte det.

När vi hade åkt i 5 minuter under tystnad började jag kittla Oscar's mage.

"Vad håller du på med?" undrade han och började sakta ner, men han trampade fortfarande.

"Inget." svarade jag snabbt innan jag drog mina fingrar fram och tillbaka över Oscar's mage.

Om jag hade vetat att Oscar var den mest kittligaste personen i hela världen, skulle jag aldrig ha börjat dra mina fingrar över hans mage, för nästa sekund tappade vi balansen och ramlade. Jag ramlade åt höger mot asfalten, medan Oscar lyckades hålla sig kvar på fötter. Jag försökte ta emot fallet med mina händer vilket inte gick så bra. Istället landade jag på min höger handled och mina knän. Jag vet inte hur, men... ja. Jag började känna en stark, svidande effekt på mitt ena knä så jag satte mig snabbt upp. Min blick for mot det blödande knät.

"Fan." muttrade jag surt och bet min läpp för att inte börja gråta.

"Herregud." hörde jag Oscar säga.

Jag tittade upp på honom. Hans blick for mellan mig och mitt knä.

"Jag är så ledsen Elina." sa han och sjönk ner på marken. "Allt är mitt fel. Jag... herregud. Felix kommer döda mig... Öm, hur är det?"

Ett stort leende spreds på mina läppar vilket fick Oscar att tro att jag var helt sjuk i huvudet. Jag lade min ena hand mot Oscar kind. Han tittade upp och mötte min blick.

"Det är bra. Allt är bra. Det bara... svider lite." förklarade jag kort.

"Jag är så ledsen." sa han igen.

Jag log svagt mot honom.

"Kan du hjälpa mig upp?" frågade jag försiktigt.

Oscar nickade fort innan han tog mina händer i hans. Jag bet mig löst i läppen och suckade tyst. Jag tog ett löst grepp om hans hand och den andra handen på cykeln. Hur vi skulle kunna ta oss till studion såhär har jag ingen aning om, men vi började gå.

"Jag mår så dåligt över det här." sa han när vi hade gått under tystnad i några minuter

"Gör inte det." viskade jag hest. "Jag mår bättre nu."

Oscar stannade plötsligt och mötte min blick.

"Jag kanske ramlade för dig." sa jag med ett smått leende på mina läppar.

Oscar gav ifrån sig ett skratt innan han tog ett nytt grepp om min hand.

"Du är bara för söt." mumlade han lågt innan vi började gå den långa promenaden mot studion.

TACK så mycket för alla som läser:)