En phsykopats dagbok

2:a Januari, år 2000

Kära dagbok.
Jag kom hem och var.. helt normal. Eller, jag var mig själv. Visade inget som helst tecken på att just ha mördat en katt. Inget blod, ingen ånger. Jag sprang snabbt upp på mitt rum, log och satte mig ner i min säng. Jackan slängde jag snabbt bort, kniven la jag i säkert förvar i en låda under min säng, och stövlarna slängde jag av mig.
Leendes sprang jag ner till alla, sa god natt och gick för att borsta tänderna. Jag betraktade mig länge i spegeln, jag såg helt vanlig ut. Mina blåa ögon var lika vackra som vanligt, lika blåa. Mina läppar var lika rosa-aktiga. Mina kinder var lite rosigare än vanligt, men det var eftersom jag varit ute. Mina kindben syntes inte, som vanligt. Mitt hår var lika lockigt, lockarna var lika fina som vanligt, kanske lite finare än vanligt. Mitt leende var lika perfekt som alltid, mina tänder lika vita. Men ändå kände jag mig inte.. som jag. Jag hade en känsla av att vara någon annan, att jag var någon annan. Jag borstade tänderna, tvättade ansiktet och betraktade min spegelbild en stund till. Mitt halsband blänkte lika mycket som vanligt, och jag gick till mitt rum, tog av mig kläderna och lät mitt nattlinne glida ner över min kropp. Jag betraktade min spegelbild i min hel-kropps spegel som jag hade vid min garderob, och det var så jag såg det.
Jag rynkade ögonbrynen lite, gick närmare spegeln. Vid min hals fanns samma guldkedja, men.. en annan diamant. Diamanten, som hade varit blå, var nu svar aktig. Samma färg som diamanten jag lämnat kvar vid katten.
Snabbt som bara den sprang jag ner till mamma och pappa.
"Mamma! Pappa! Kolla mitt halsband! Den har ändrat färg!", nästan skrek jag av oro.
"Gumman, ditt halsband är fortfarande blått, lika vacker färg som dina ögon", log min far mot mig. Jag kollade ner på halsbandet, förstod inte hur de inte kunde se. Vadå blått? Den hade en nyans av svart, och de sa att den var blå. Jag kollade på mamma, och hon nickade bara.
"Den e blå, hjärtat", sa hon och log hon med. "Men om du vill ha en svart diamant istället, kan vi fixa det", la hon till.
Nej, det skulle bara vara misstänksamt när katten hittades, så jag skakade bara på huvudet, kollade ner på mitt halsband och upp på mina föräldrar igen.
"Jag såg fel", log jag fram och gav mina föräldrar en kram, jag sprang tillbaka till mitt rum, och mina lockar följde mig i takten jag sprang.

Jag vaknade imorse, och kollade mig i spegeln. Diamanten var fortfarande svart, men.. jag hade inte bytt diamant? Och Jah hade hela tiden på mig den, så ingen annan skulle kunna ha tagit den, eller?
Jag drog på mig mina kläder, gick ner till köket och satte mig ner vid bordet. Mamma som redan var vaken log mot mig, satte på tv'n i vardagsrummet.
"Vad vill du ha för frukost?", frågade mamma och kysste mig på pannan, hennes blonda hår sjöng löst ner på mina axlar, kittlade mig lite och jag fnissade smått.
"Jag vill ha toast", sa jag självsäkert och log, "de var länge sedan", tillade jag.
Mamma, som älskade att göra mig lycklig, strålade och gjorde en toast till mig. Hon visste vad jag ville ha på, smör, en skiva rökt skinka, lite ost, och två skivor tomat. Den perfekta toasten.
När den var klar väntade jag en stund på att den skulle svalna, fick en kopp med varm choklad och gav min mamma en bamsekram samtidigt som hon satte sig bredvid mig och började borsta igenom mitt hår.
När jag bet i den varma toasten, kände jag tomaten som droppade ner på tallriken, skrattade smått och torkade mig runt munnen. Smaken var ljuvlig.

När jag ätit klart satte jag mig i mammas knä, kollade på tv'n som syntes från köket, mamma kramade mig bakifrån och la försiktigt huvudet på sne över mitt huvud. Mina läppar drog ut sig i ett leende och jag lyssnade på nyheterna.

Nyhetsläsaren var en kvinna i kanske 30-års åldern. Hon hade brunt hår, som gick henne till axlarna.
"Hej och välkomna till TV4 nyheterna", började hon, "Vi börjar med en mycket tråkig nyhet", det visades en karta, och den zoomades in, in på vårt område, "En katt hittades död tidigt imorse", så visade de en bild på katten jag själv dödat under natten, jag stelnade till, mamma kollade med stora ögon på tv'n och glömde helt bort att jag satt i hennes knä, "Katten visar svåra skador. Men man hittade inga spår i snön, inget vapen, ingen människa, bara katten som var helt död, blod överallt", fortsatte kvinnan i tv'n.
Jag kände paniken inom mig, snart skulle de hitta mig. Varför hade jag gjort de?
Men så gick det sakta upp för mig. Inga spår?
"Inget DNA kunde heller hittas på katten", fortsatte kvinnan, jag vred oroligt på mig så mamma skulle veta att jag satt där, hon stängde snabbt ner tv'n, kollade på mig och kramade mig hårt.
"Inget kommer hända..", förklarade hon för mig, jag lät ett par krokodiltårar rinna längst mina kinder.
Men hur spåren hade försvunnit visste jag inte. Hur kunde mina spår bara försvinna? Jag hade rört katten, så DNA borde finnas där? Jag jag hade smetat bort blodet på snön, men hur hittade man INTE mitt DNA?
Pappa kom ner och såg att jag grät i mammas famn, gick snabbt till oss och satte sig bredvid mamma.
Mamma förklarade snabbt vad vi sätt på tv'n och pappa kollade oroligt på mig.
Jag kände bara att jag ville spy, min toast kändes så nära halsen, så nära att komma ut.
Jag blundade, lutade mig mot pappas bröstkorg och drog sakta in hans doft. Jag kände pappas hand mot min rygg, en trygg hand.

~~
Va tycker ni? ((:
Skriv kommentarer ((;
Följ mig gärna också ;*

- Roossaaa21