En phsykopats dagbok

18:e Juli, 2001

Nej. Nej. Nej. Vad har jag gjort? Polisen kommer och ta mig. Helt klart. Nej. Usch. Vem.. gör sånt här? Vem dödar en människa? Utan anledning?
Jag är tvungen att gå tillbaka. Jag måste. Jag måste kolla allt.. de har fortfarande inte kommit något om de i tv, eller radio. Så ingen kände kvinnan så bra.
Tidigare idag kom mamma in på mitt rum, och borstade mitt hår. Jag satt helt stilla, kollade framför mig och tänkte tillbaka.
Jag hade blivit en riktigt mördare.
"Behöver du en ny dagbok, gumman?", frågade min mamma med len röst.
"Nej tack. Har inte skrivit så mycket i den", svarade jag lenare.
"Gillade du den inte?"
"Jo. Den var bra. Men, hittar inte så mycket och skriva om", svarade jag.
Jag såg henne inte, men jag visste att hon log.
Sen lämnade hon mig igen. Och bilder av de som jag tidigare gjort far fram genom mina ögon.
Jag kollade mig sedan i spegeln. Nyanserna var där. Jag var där. Men ändå.. var jag inte där. Det var som om spegeln drog in mig i sig. Som om jag levde i spegel...världen. Jag speglade bara av något från någon annan.
Och de var då citatet flög igenom mitt huvud. Lita aldrig på någon. Djävulen var en ängel.
Min blick fastnade i spegeln. Men när jag drog bort den, kollade jag på halsbandet mellan mina fingrar. De här var Jag, och ångern fick försöka hur mycket den ville. Jag brydde mig inte. Jag var bara tvungen att görs de i lite mindre steg. Helt enkelt.
~~
Sorry för så.. kort :// ville uppdatera, och ja.

- Roossaaa21