En phsykopats dagbok

3:e Januari, år 2000

Mamma och pappa var väldigt.. bestämda med att jag inte fick gå ut själv. Jag var tvungen att hålla mig inne. Men det gav mig tid att sitta för mig själv uppe i mitt rum.
Samtidigt som solstrålarna kom in genom fönstret satt jag på mitt golv. Tänkte på vilken vidrig person jag var.
I mina ögon var hela jag, vidrig. Bara vidrig. Mitt rum var inte lika ljust och trevligt, utan bara.. äckligt. Ingen insåg att en mördare sov i ett sovrum, ett sovrum med ljusrosa väggar. Väggar med små fläckar av lite ljusare nyans. Golv som var vit-aktig. Tak som var likadant som golvet. En säng som hade förhängen, förhängen som var vita och lätt föll ner från taket där det var uppsatt. En byrå som var vitt, fyllt med leksaker. Hela rummet, ett rum för ett barn.
Men hur kunde ett barn mörda? Vem skulle anta att en ängel skulle så mycket som skada någon? Man skulle kalla personen galen. Man skulle aldrig tro att ett barn medvetet huggit en katt, inte en gång, utan tre. Att ett barn skulle ha mördat, att ett barn skulle ha haft ett leende medan den gjorde det. Ingen skulle tro det. Men det var sanningen. Ett barn kan mörda, och om alla barn's mord vart som mitt, så var de perfekta mördare.
Men jag ångrade mig djupt. Jag hade dödat något. Ett oskyldigt liv. Vad har en katt gjort? Jag kunde inte förklara varför. Varför skulle JAG mörda något? Jag, av alla barn, fått se den där kvinnan skrika. Sett mannen hugga henne i ryggen. Men hur mycket jag än försöker, kan jag inte skylla ifrån mig. Jag gjorde det.
Min mage knyter sig av oro. Jag kan inte ha mördat någon, när jag kollar ner på mina händer, mina handflator, fingrar. Allt. Det ser ut som vanligt. Min mage knyter sig ännu mer vid denna tanke. Jag ser ut precis som vanligt. Ingen ser att mitt halsband är svart, precis som mitt hjärta håller på att bli.
När jag kollade mig i spegeln, såg jag inte mig själv, utan ett monster. Jag skulle inte bli den jag trodde. Jag skulle aldrig sitta i fängelse för det jag gjort. Jag skulle vara fri, jag skulle mörda fler.
Det kändes som att min mage gjorde en 3-60. Jag kände hur den frätande smaken kom upp i min hals. Den frätande smaken som jag borde leva med, den smaken som jag borde ha vant mig vid. Jag borde inte leva. Jag borde inte ha blivit född. En mördare ska inte födas.
Men, vad ska jag göra? Jag kan inte hindra att mina föräldrar älskar varandra, eller att de en dag för länge sedan fick mig. Att de var medvetna, medvetna länge om att jag skulle komma. Men inte att jag skulle bli vad jag blivit.
Och så spydde jag, inte lite, utan mycket, en hel pöl med spya, men inte bara spya. Utan också blod. Jag blundade och spydde mer, jag ville spy ut allt, alla mina inälvor. Allt.
Mamma kom in i rummet, skrek ett gällt skrik som jag trodde skulle spräcka mina trumhinnor. Hon sprang fram till mig, lyfte upp mig och kollade oroligt på mig. Jag kunde inte hjälpa det, jag vände bort huvudet. Min mage vände sig om ens ännu mer när mamma höll i mig, och jag kände en klump i halsen.
Det var som en blixt som for igenom mina ögon, och jag såg min mammas döda kropp framför mig. Inte död av ålder, utan brutalt mord. Hon log ett vagt leende och jag såg blodet runt hennes kropp, hon låg på rygg. Hennes leende var äkta, men man kunde inte förstå varför någon skulle le om den vart mördad. Var det normalt? Knappast.
Men var det normalt att mörda någon? Var det verkligen den var? Nej. Jag skulle ändra på det, snabbt.
Jag skakade lätt på huvudet och kollade på min mamma, inte synen av min mamma. Hon kollade oroligt på mig och jag kramade henne.
"Pappa.. får städa det här", förklarade hon för mig samtidigt som hon ställde sig upp och gick ut ur rummet.
Jag nickade försiktigt och blundade mot hennes axel.
Men jag glömde inte. Min ånger svepte över mig som en filt, medan jag försökte att sparka av mig den. Men hur kan man sparka bort något som inte finns? Hur ska man förändra något som är gjort?
Pappa kom ner efter ett tag, och jag antar att jag var helt blek i ansiktet, eftersom han kollade oroligt på mig. Mamma förklarade vad som hade hänt. Som hon alltid gjorde, överreagerande och helt obegriplig.
Det hände mycket, pappa gick upp för att städa, mamma med mig i knät, mina tankar som for åt höger och vänster.
"Du är en mördare", sa en röst i mitt huvud.
"Nej, du är inte en mördare! Du gjorde det rätta", säger en annan röst.
Vilken röst var rätt? Ingen. Jag var en mördare, men jag hade inte gjort det rätta. Men jag hade ändå inte gjort fel. Det var så komplicerat. Jag gjorde vad jag.. gjorde. Det var rätt i stunden. Fel efteråt. Fel innan. Men jag brydde mig inte.
Ändå välde ångesten över mig. Ångesten över att de skulle hitta mig. Vad gjorde de med mördare? Sköt dem? Dödade dem? Lät dem gå? Spärrade in dem? Hur skulle jag få gå fri, om jag var en mördare? Varför var jag inte inspärrad? Varför var jag inte på en bädd med bälten dom höll fast mig där.
Mina ögon började kännas väldigt tunga, och jag reste mig snabbt upp. Rädd för att bli trött, rädd för att leva. Jag sprang upp till badrummet och låste. Visserligen visste jag att pappa eller mamma skulle kunnat öppna ifall de verkligen behövde det. Men jag brydde mig inte.

~~
Yeah, som alltid ((: hoppas någon gillar denna, eller ja, försökte få med väldigt mycket.. hur hon känner över det här, so yeah.

- Roossaaa21