En phsykopats dagbok

17:e Juli, 2001

Jag fortsatte besöka den gamla kvinnan kväll på kväll på kväll. Nej, jag tänkte inte döda henne på en gång. Pffft, är jag dum i huvudet eller? Knappast. Men jag hare väntat klart. Idag skulle det ske.
Hennes "hemtrevliga" hem var något som snabbt blev ett ställe som jag kunde ta mig till. För att tänka. Eller bara prata. Den gamla kvinnan blev snabbt som en.. mormor eller något åt det hållet.

Vi satt i hennes vardagsrum och hon hade blivit, förändrad av mig. Jag hade gjort henne glad och nu satt vi i hennes vardagsrum och hon hade bakat bullar. Det vattnades i min mun när jag åt och jag log snällt mot den gamla tanten.
"Berätta nu, vad heter du?", frågade den gamla tanten. Jag hade tidigare sagt att jag inte ville prata om mig själv, inga tecken på att jag höll mig här, för skydd.

Jag log svagt och kollade på den äldre damen, "Emi", mitt svar var kort och behövdes inte välutvecklas.

Hennes leende svarade på den ostälda frågan. Hon var nämligen inte en vanlig gammal dam. Jag hade läst några tidningar och fått reda på hennes namn. Miss Ballow. Ballow Kara. Känd som seriemördaren Kara. Hennes mördar liv var borta, och ingen visste vart hon bodde. Förutom jag.

"Nå, Kara. Hur har de gått med att hålla sig gömd från poliser?", frågade jag och hon tappade helt hakan, "ja, jag vet att du e Kara Ballow. Så berätta", ja jag till och lekte med tomma luften som om jag höll i en kniv.

"Vad.. jag vet inte vad du pratar om", stammade hon och jag bara skrattade.

"Seriemördaren är rädd? För en liten flicka?", flinade jag, böjde mig ner i stöveln och tog upp kniven. Hennes ögon spärrades upp och jag vara log.

"Du vet inte hur man hanterar en kniv, flicka", fräste hon och reste sig upp snabbare än jag trodde att det var möjligt. En hög suck lämnade mina läppar och jag kollade på henne.

"Det har dött flera djur här omkring, alla med samma kännetecken", med de ordet tog jag fram en svart liten diamant och man såg i hennes ögon hur hennes hjärta nästan stannade av oro. Mitt leende blev bredare och jag kollade djupt in i hennes ögon. "Vi kan göra de på de lätta eller svåra sättet, Kara" spann Jah.

"Du? Du är en mördare! Men hur? Så ung? Så ung!" Stammade hon.

"Ja, och första mordet var en katt. När jag var 9 år", jag lät kniven slinka mellan mins fingrar och flinade mot den äldre damen.

"Vad vill du mig?"

"Jag vill öva.. på att döda människor", flinade jag och reste mig upp.

Hennes reflexer var snabba, men inte ens i närheten av mina.  Hon försökte övermanna mig, men de slutade med att hon låg på mage och jag satt på hennes rygg. Man hörde ett litet  knaaaack när hennes ryggrad bröts, inte sv min tyngd utan av hennes snabba rörelser. Hon kved till och jag flinade bara.

"Nu Kara, ska du hälsa de döda från mig", sa jag och vände henne så hon låg på rygg, jag fick henne att le av mitt eget leende och det var de sista hon gjorde.

Min kniv gick igenom hennes strupe, och jag bara skrattade. Blodet sprutade åt alla håll, men jag brydde mig inte. De skulle ändå försvinna, dom alltid. Blodet luktade järn, mer järn än vanlig och var rödare. När jag placerade diamanten vid henne var jag klar.

"Sov gott, Kara", viskade jag och lämnade huset.