Emi föddes 00:00, 1991. Hon blev älskad av alla, fick allt hon ville ha. Följ med i hennes dagbok, om hur hennes första mord gick till, hur hon gick från att vara en underbar ängel, till att vara en hänsynslös mördare.
-
1:a Januari, år 2000
Kära da...
Dagen flöt på som vanligt, och det vill säga vanligt för mig. Jag hade precis fyllt 10, alltså var det år 2001. Mitt lockiga änglar hår placerades lätt runt mitt ansikte och vidare mot ryggen. Jag hade fått en massa saker, lite kläder, och sånt. Men det intresserade mig inte det minsta, för jag hade fått det jag ville ha. En splitterny kniv. Jag hade fått det av två skäl, ett, jag hade börjat tälja jätte mycket. Två, morden på djur hade bara fortsatt, dock bara husdjur, så mamma och pappa bestämde sig för att jag behövde kunna hota en mördare, ifall det skulle komma någon. Bladet var ganska tunt, vilket var bra, skaftet var i någonstans plats som liknade trä.
Ups! Gambar ini tidak mengikuti Pedoman Konten kami. Untuk melanjutkan publikasi, hapuslah gambar ini atau unggah gambar lain.
Något åt det hållet som kniven i mitten.
Jag hade tackat för mina presenter, haft ett leende som visade att jag menade och sedan gått och lagt mig ner i sängen. Ja, jag hade fortsatt att döda djur. Mina mord såg hela tiden likadana ut, lurade ett djur i min famn, log snällt mot den medan jag skar den djupt in i huden, ibland genom skelettet, såg på hur blodet sprutade, älskade dess lukt, färg, konsistens. Allt. Jag älskade allt med blodet. När jag var klar med djuret la jag också dit en diamant, en svart liten diamant, alltid. Som en sista gåva till det döda djuret. Idag bestämde jag mig dock för att testa något nytt.
Efter att ha sagt godnatt, tagit mina presenter upp på mitt rum, hade jag dragit på mig min nya svarta hoodie, svarta byxor och mina splitter nya skor, svarta Nike. Jag ville verkligen inte att mina föräldrar skulle se mig gå ut, så jag tid vägen ut genom mitt fönster, jag hade kniven i sitt fodral, i fickan på min hoodie, klättrade smidigt ut ut mitt fönster som så många gånger förut, och så hoppade jag till trädgrenen, en väldigt tjock trädgren och klättrade ner för trädet. Jag såg till så mamma och pappa satt i vardagsrummet och smet snabbt som en fågel ut över trädgården, hoppade över staketet och log. Jag kände mig så fri. Ingen hittade fortfarande mördaren, så jag gick säker, men jag brydde mig inte. Jag hade stora planer pågång. Jag tog fram kniven, la den i bakfickan på mina jeans, och gick mot skogen. Jag gick rakt in i skogen, bestämde mig för att hitta det jag sökte efter. När jag gått en lång bit in i skogen, såg jag ett svagt ljus. Äntligen. Luvan på min hoodie drog jag av, gick vidare och kom till huset. Huset var verkligen.. gammalt. Det fanns en trall, där det fanns två gungstolar och ett bord, det fanns staket runt trallen, och fyra trappsteg upp på trallen. Huset av att bedöma, hade inte målats om på väääääääldigt länge, för den röda färgen hade flagnat här och där. Knutarna på huset var vita, och vissa av fönstren var trasiga. Jag gick upp på trallen. Knarr knarr. Lät det när jag gick upp för trapporna, träet var väldigt gammalt. Jag knackade på den gamla dörren. Knack knack. Det hördes tunga andetag inne i huset, ett svagt klick och någon öppnade dörren. Det var en gammal kvinna, helt klart över 90 år gammal, hon hade sitt slitna hår i en liten bulle bakom huvudet, och huden var skrynkligare än ett täcke. Hennes ögon var gröna, håret grått och hon kollade förvånat på mig. "Nämen.. lille flicke gull, vad gör du här ute mitt i natten?", frågade hon mig. "Jag.. jag gick ut.. och tog en promenad.. sen tappade jag bort mig..", lossades jag kvida. Som jag antog vart den gamla tanten väldigt förvånad. "Kom in, jag har bullar i frysen som du kan få smaka", sa hon, gjorde ett tecken med sin hand och flyttade sig lite ur dörröppningen. Jag tog ett 'tvekande' steg in, tog av mig mina skor och kollade på den gamla kvinnan som gick in i köket.
