Förlåt || hov1

1 - Callies perspektiv

Jag drar undan det mörkröda tyget som hänger framför provrummet och tar ett steg ut; drar lite i klänningen så att den sitter rätt och höjer blicken för att möta Ludwigs ögon, men ögonen är fästa någon annanstans.

"Du är så jävla vacker, Callie" säger han med hans vackra klarblå ögon som studerar mig från topp till tå.

Ett leende klistras på mina tunna läppar för en sekund innan jag kommer ihåg hur tight klänningen är och jag lägger armarna snabbt över magen för att skymma den. Ludwig skakar bekymrat på huvudet.

"Sluta. Hur många gånger ska jag behöva säga att du är vacker tills du kommer tro mig? Jag har aldrig sett en finare person än du, och det spelar ingen roll vad någon annan tycker, jag kan se hur vacker du är även om du själv inte tycker det. "

Jag kan inte låta bli att le när han är sådär söt. Han är den finaste som finns, min pojkvän. Det är sjukt att jag har fått kalla honom för min, i ett år på lördag.
Ludwigs kompisar Axel, Dante och Noel ska fixa en 1-årsfest för mig och Ludde, och nu är jag och han ute och ska handla en klänning, ett par klackskor och en snygg handväska till festen. Varje gång Ludwig presenterar mig för någon av hans kompisar får jag alltid den blicken. Den "hur-kan-en-sån-tönt-vara-tillsammans-med-en-kändis"blicken, som bara jag kan se, som ingen vet om, utom jag.

Jag älskar Ludwig mer än jag någonsin kommer älska någon annan men det finns så mycket han inte vet om mig, han vet inte vad jag tänker om mig själv varje gång jag ser mig själv i spegeln men varje gång jag försöker säga något om det så tynar min röst bort och tankarna snurrar som en orkan i hjärnan "han kommer lämna dig om du berättar, fattar du väl?" "du kommer förstöra honom genom att berätta" "va tyst, det finns folk som har det värre". Jag borde vara den lyckligaste människan i världen som får ha LUDWIG KRONSTRAND som min pojkvän, men ingen vet vad som händer bakom stängda dörrar, när jag sitter där med tårar i rinnandes nerför kinderna i min säng, med bara mina tankar som sällskap.

"Du vet väl hur mycket jag älskar dig, Ludwig? Du är mitt ljus. Jag vill aldrig vara utan dig" säger jag med blicken fäst på den svarta tighta silkesklänningen med tunna små band som markerar mina tydliga nyckelben.

Jag känner att han ställer sig framför mig, lägger sina varma händer runt min midja som han så många gånger har gjort men jag känner fortfarande hur det suger i magen, hur tankarna går på högvarv och det enda jag vill är att stanna här, i denna stund, för evigt. Han börjar dra in mig i en kram men jag stoppar honom, lägger mina händer runt hans nacke och pressar mina läppar mot hans och det sista jag ser innan jag sluter mina ögon är hans ögon som tittar djupt in i mina.

Vi står så länge och bara kysser varandra, jag i en klänning för 1,7 och han i en stor svart hoodie utanför ett provrum med folk som trycker sig förbi oss med sura miner. Såklart så vet jag inte om de är sura men jag kan föreställa mig att de är det. Jag hör en tant som jobbar bland provrummen muttra högt mot oss och svär tyst något i stil med "jävla tonåringar som inte kan hålla tungorna ifrån varandra", vilket gör att jag får ett leende på läpparna som gör att Ludwig slutar kyssa mig och bara kramar mig istället. Så står vi, blundades i en butik och kramas i kanske 5 minuter eller 10 sekunder, det är svårt att säga. Ludwig placerar läpparna vid mitt öra och viskar;

"Hör du?"

Hans varma andedräkt kittlas i mitt öra.

"Det är vår låt" viskar jag tillbaka när jag hör att Valborg av Håkan spelas på högtalarna i butiken.

Och då fattar jag att utan Ludwig hade det inte funnits något jag.

___________

Så!!!!! Första delen ✅, hoppas ni gillar den för det gör jag :) Hade vart skitkul om ni fortsätter läsa denna för älskar verkligen och skriva och älskar hov1 så de e en perfekt kombo 😝😝

{redigerad 2/8-18}