Anastasia Mccann är ganska blyg av sig och tycker inte om att vara runt folk, hon GÅR hellre hem efter skolan vilket tar längre tid än att ta bussen. En dag efter skolan tar hon en annan väg hem vilket hon sedan ångrar.
Bäst placering:
#2 i Tonårsr...
Efter att sjuksköterskorna fixat mina sår, fick jag ett rum och en garderob full med kläder. Innan dem gick, sa dem att detta skulle bli mitt rum... för evigt.
När dem hade gått, satte jag mig försiktigt på sängen och suckade. Jag kollade runt i mitt blivande rum och kände mitt hjärta göra lite ont på något sätt. Vad är det som är fel på mig? Jag saknar någon... inte bara Adam och Sophie, men någon annan. Men... det kan inte vara... Tyler... och inte Austin... eller?
Jag skakar på mitt huvud och kommer tillbaka till verkligheten och kollar in rummet. Den har gråa väggar, en stor garderob, en dubbelsäng i mitten av rummet fast mot en vägg och sängbord i ljust trä (bild). Inte så mycket till skillnad från det rummet jag hade hos Austin i storlek, förutom att det fanns lite mer grejer.
Jag suckar, "Maby I do miss him too, but why?" säger jag tyst för mig själv och går fram till garderoben. Det jag har på mig just nu, är fortfarande min röda klänning vilket inte är så bekvämt i denna situation.
Jag kollar in alla kläder i garderoben och väljer ut en mysig outfit. Jag hittar en lite pösig vit t-shirt, en grå stickad tröja att ha över, ett par svarta lite kortare och tajtare mjukisbyxor och sedan ett par vita korta strumpor. (bild)
Jag tvättar bort sminket och sätter upp mitt hår i en "messy-bun" och lägger mig under täcket. Jag ryser till av den kalla vinden från det öppna fönstret på högra sidan av min säng och stänger det lite fort innan jag hoppar tillbaka under täcket.
Oops! This image does not follow our content guidelines. To continue publishing, please remove it or upload a different image.
Jag drar handen försiktigt över bandaget runt min träffade arm och tänker what did I do to be here? Where did I go wrong?
Jag hör bilar utanför åka iväg, så jag kollar ut ur fönstret. Det är Austin och gänget. Det gör ont att se dem åka. Innan Austin sätter sig i bilen får vi nästan ögonkontakt, men han skakar huvudet och sätter sig i bilen. Jag fäller en tår och lägger mig på sängen mållös.
***
Ett tag senare vaknar jag av en knackning på min dörr. Jag säger ingenting, utan jag stänger bara ögonen igen och rullar till ena sidan, men jag råkar rulla på mitt sår. Jag svär och dörren öppnas sakta, "Ehm... hello" säger en liten tjej som ser ut att vara i sexårsåldern. "Hello?" säger jag och hon tar ett steg in i rummet. "I heard that we had a guest here, so I just wanted to say hi" jag nickar, "and who might you be?" frågar jag ödmjukt. Hon ler och rodnar lite, "My name is Rose".
"You look kind" säger hon och ler mjuk, hennes leende påminner mig om min mamma. Jag känner tårarna bränna bakom ögonen men jag låter dem inte komma, "I could say the same about you" jag ler och hon ler ännu större.
