Touché

~8~

Just nu står dem två personerna som jag aldrig ALDRIG trodde att jag skulle se igen. David och William. Dem har gjort skolan till ett helvete för mig, alltså dem är dem värsta snobbarna och mobbarna jag tror jag någonsin mött. Dem har bland annat sagt att jag inte duger och att jag var ett misstag. Det värsta är att jag tror på dem, men jag har aldrig sagt någonting till någon annan. Men lets be real, jag hade ingen som jag kunde säga något till.

Jag stannade men Sophie drog med mig fram så att vi bara stod några meter från dem. Dem satt på knä med fastbundna armar (bakom ryggen) och förmodligen några av Austin's vakter som håller fast dem.

David ler och ser äcklat på mig (vet inte hur man ska förklara) och säger, "Well well, I didn't think you could look more slutty, but you made it, little bitch!"

Jag kollar ner i golvet och Sophie frågar, "Do you know them?" jag kollar upp och ser att alla (Austin och killarna) kollar på mig. "They're in my school... bullys" jag sa det sista lite tyst. "Gurl, they are like 25-26 years old", jag kollar på dem helt chokat, "Well that explains alot." Jag vänder mig om helt så att jag står emot gänget och säger, "Wait, what are we even doing here? and what are they doing here!?".

Austin går lite längre fram (asså mot David och William) och jag följer honom med blicken. Han hukar sig ner, "We where gonna show you what we do with people or most likelly gangs that doesn't cooperate with us and you already seem to know some of the Black pearls.", han vänder sakta huvudet mot mig, "e-ehm... no, or I didn't know that they are part of a gang" säger jag sakta.

Han vänder sig tillbaka och kollar på William och David, "I don't think that your little plan worked, we are already a step ahead", William spottar och missar precis Austin, vilket ändå gjorde så att han blev ännu argare. Han vänder sig mot mig och hans ögon är nästan lika mörka som hans pupiller, "This is what we do with people that betray us", han nickade till männen som höll fast William och David tog ut pistoler och höll dem mot deras huvuden. William förstod vad som skulle hända (och så gjorde jag), så han sa, "You know what Anastasia?! Olivia was on my team all along, she was never your friend, you're so pathetick that you even thought that she ever was your friend and your parents deserved to die!".

Efter jag hört dem orden känns det bara som att hela min värld gick under. Jag vänder mig om och går fram till Adam och viskar, "please can we go to the car, I cant be here any longer!", han nickar, "just wait here for a sec". Han går fram till Austin och viskar det till honom också, han tänker efter en liten sund men viskar tillbaka någonting. Adam kommer tillbaka till mig och viskar, "Lets go then", han leder mig ut och på vägen hör jag två pistol skott.

Allt är mitt fel. Jag tänker på dem orden somWilliam sa, Olivia was on my team all along. Hur kunde dom?! VARFÖR?! Tårarna bränner bakom ögonen, jag försöker att hålla dem tillbaka men det går inte. Ensamma tårar rinner ner för min kind, en efter en och tillslut börjar jag snyfta. Adam vänder försiktigt mitt huvud med sina två fingrar under min haka och jag torkar försiktigt (men snabbt) bort tårarna. Jag gillar inte att gråta inför andra, då visar man sig svag inför andra.

"Ann, are you okay?", jag nickar och sätter på ett fejk leende. Han skakar huvudet och tar bort en ny tår från min kind, "No you're not. But it's okay now, they're gone", han omfamnar mig, men jag drar ifrån. "But you can't just kill your problems and think that it's over!", han öppnar munnen, men stänger den sedan. Han vet inte vad han ska säga. Finally något som jag har rätt i. Vi sitter tysta i bilen tills dem andra kommer och vi åker iväg.

Klockan är nu ungefär fyra och det är typ två timmar kvar tills party't. Dem svänger upp vid mitt gamla hus och Adam tvekar om han ska säga något. "Just say it Adam", han suckar och säger, "Do you want to go in with us to get your stuff, or do you wanna stay in the car?". Jag tänker efter en stund men väljer sedan att gå in.