Touché

~11~

-Austin's perspektiv-

Anastasia kollar på mig med ögonen fyllda av tårar och smärta. Hennes blick får nästan mig att göra ont. "Wh..y d..do you.." hon tog ett djupt andetag, "...care a...bout me?", säger hon medans hon slåss mot sin smärta för att få fram orden.

"I...", börjar jag, men har jag verkligen en riktig anledning varför jag gör detta? Jag menar, jag har ju bara känt henne i typ två dagar och jag är typ hennes boss. Vad ska man egentligen svara? "I... don't" ljuger jag och försöker fokusera på något helt annat, för att inte falla för den henne.

Hon blinkar svagt och stänger sedan ögonen helt, "Anastasia!" säger jag och skakar henne försiktigt. Hon försöker öppna ögonen men hon är för svag, "T..thank Sophie f...for being m...my only kind of f...friend and y...you and everyone else for mak...ing my ...life a h...hell"  viskar hon och sedan känner jag hur hon helt släpper taget. She cant die.

Blodet rinner ner längst hennes lår och efter att den välbyggda mannen sköt henne mer en två gånger, blev såret större och hennes sår på magen revs upp när han drog henne, så har inte blodet sluta rinna. Even if I dont know her, I wanted to. Det gör ont att se henne lida, att veta att hon inte var stark nog, 'thank Sophie for being my only kind of friend' om jag viste...

What am I saying?! A boss like me can't be nice, who am I kidding. A boss should be strickt and my workers should obey me. Thats how my dad's old friend did it. He's been trying so hard and Im not gonna let a (smoking hot) girl ruin that. I have to push her back to her spot, where she belongs.

"She's passed out, hurry!", även om hon inte ska betyda mycket för mig, så ska hon iallafall stanna hos oss. Hon har ingen kvar och som hon sa, Sophie av alla personer var hennes ända vän. She'll at least have somewhere to stay for the night. So it's under my roof and under my rules that she'll obey. She'll be one of us.

***

Vi (Sophie, jag, Adam och Tyler) springer in på sjukhuset med henne liggandes i min famn nästan död och doktorer springer fram till oss när dem ser oss. Eftersom det här sjukhuset inte är ett vanligt sjukhus, utan det är ett ganska gömt sjukhus för vårt gäng, så är det inte en ovanlig syn för dem. Varje gäng i Amerika som styrs av min pappas kompis ("the boss") har ett eget sjukhus som detta. Om dem inte hade det, så hade alla suttit i fängelse just nu och det hade inte slutat trevligt (om man säger så).

***

Kathrine, som är en av våra närmaste doktorer,  kommer ut ur rummet som Anastasia fått efter att dem fixat ihop hennes "battle scars" och säger, "She will wake up in about 2-3 hours and when you get home, she must stay in bed and not make any fast movements in a week. Otherwise her scars will open and it will hurt alot for her and you get the drill", vi nickar och när hon har gått, går vi alla in i Anastasias rum och stannar där ett tag. En efter en går dem ut för att hämta något att äta eller gå på toa och när dem kommer tillbaka så sätter vi oss alla i soffan som står i hennes rum och bara väntar.

Vi tänker på allt mellan himmel och jord, men ingen säger något på ett ganska långt tag. Tillslut får Sophie nog och ställer sig upp framför oss med armarna krossade. "Okay I've had enough. What the fuck happened back there? What did Tornado really want? Did the roses plan this? and if yes, then why? This have never happened before! I know that we've been attaced before, but never at the base. That's against the rules!" hon sätter sig på en stol framför oss och sätter händerna på huvudet medans hennes armbågar lutar mot stols ryggen (asså stolen var vänd så att hon satt med stolsryggen åt fel håll), "Actually, I was scared, and I dont really know what happened..." säger hon med rädslan i rösten, vilket är ovanligt för att vara hon.