Jag växte. Ni vet hur det känns när någon gör tusen nålar? Så kändes det för mig. Först blev min högra arm lång och bred, pälsen föll av, men det kändes som om någon slet av den. Jag ylade högt. Det hände samma sak med andra armen. Och hela kroppen. Sist kvar var ansiktet. Det trycktes in, sköts upp, någon slet bort allt hår... och sen var det klart. Jag var mig själv. May. - May, jag har saknat dig, sa jag till mig själv och kände på min hand. Klockan satt där, och bitmärket var där också. Mitt långa, bruna hår var tillbaka. Smärtan var borta. Men... ett problem. Min klänning var kvar i skogen.
Precis då sträcktes en pinne med en klänning på innanför buskarna runtom kammaren. Det var min klänning! Men vem höll i pinnen? - Ett gläfsande ljud hördes, och pinnen försvann. Jag log. Jag tog på mig klänningen. Jag visste inte vem som höll i pinnen, men jag kunde gissa. Zarakie. Nicole och Luna låg förvirrade på marken. De var 7-åriga tjejer med prickiga och randiga kläder. - Vad är era människonamn? Undrade jag. - Vilja och Sanna, sa Nicole, eller Vilja som hon hette. - Jag tycker det är så konstigt med dem här varg-och-människo-namnen, fortsatte jag. - Vi med. - Och så kan vi inte prata med vargarna när vi är människor. Det låter bara som gläfsanden. - Va?! Sa jag. Jag måste prata med Zally. Om mat. Jagar man sin egen mat? Får man den? Vart sover jag? Och nu kan jag inte det förens klockan 12 på natten...
ESTÁS LEYENDO
Samtidigt som löven faller {AVSLUTAD}
Hombres Lobo❝Du har hamnat i bråk med självaste Zarakie.❞ ~ Äntligen färdigskriven! Efter 1 år ~ Status: Färdigskriven Uppdateringar: ❗️Sista kapitlet ute! Läs om fortsättningen på vargarnas äventyr! ❗️Uppföljaren kommer inte att fortsättas på, förlåt ❗️300+ l...
