Samtidigt som löven faller {AVSLUTAD}

20

Natten kom. Zally var trött eftersom hon jagade middag till ungarna, så hon gick och lade sig. Jag suckade. Själv var jag inte trött, jag hade energi och behövde göra mig av med den. Då kom Zarakie fram till mig. - Ska vi springa runt skogen? Undrade han. Jag nickade. Och så sprang vi. Först ut ur tillhållet, vi rundade sjön och sprang vidare. Jag kunde inte hitta i skogen, så jag sprang lite efter Zarakie. Men på tredje varvet runt skogen kunde jag hitta ganska så bra och då sprang jag bredvid Zarakie, ibland lite framför till och med. Efter sju varv stannade vi uppe på berget där jag och Zally hade slagits. Jag kollade upp på natthimlen, den var mörk och svart och månen var stor och rund. Det var fullmåne. Jag lockades att yla, men jag blev påmind om den gången Zarakie hade kommit in till vår sov-"kammare" och sett mig yla. Och nu när han satt bredvid mig... inte en chans att jag gör om det. Men då plötsligt lyfte Zarakie sitt huvud och gav ifrån sig ett ylande läte mot månen. Efter ett tag vågade jag också göra det. Precis då slutade han yla, fast jag märkte det inte, jag fortsatte att yla sa högt jag kunde. När jag slutade yla och märkte att Zarakie inte hade varit med mig, blev jag nervös och kollade ner i marken. - Vad fint! Sa Zarakie och log. - Tack... mumlade jag. Vi går tillbaka och sover, fortsatte jag. - Okej... sa Zarakie förvånat. På vägen tillbaka gick vi långsamt. Ingen visste vad den skulle säga. - Ja, godnatt då... sa Zarakie när vi var framme vid tillhållet. Sen gick han iväg. Jag la mig på min bädd och somnade. Hur ska jag någonsin kunna passa in bland de här vargarna?
~ FORTSÄTTNING FÖLJER I NÄSTA BOK~
❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️