Det är inte alltid som man tror...

Kapitel 3

Den här gången vaknade jag av att mamma och pappa slog igen dörren när de gick, de tänkte verkligen inte alls på att jag låg och sov, jag skrek ”KOM TILLBAKA SKITFÖRÄLDRAR!” men det hörde de såklart inte. Jag kände att jag fortfarande hade lite ont i huvudet men jag kunde inte göra något för att man inte skulle tro att jag skolkade, jag hade ju inte mina idiotiska föräldrar här. Jag gick upp och tog på mig mina favoritjeans och en tröja jag fått av min faster som det stod: Life is a game, mate på med stora svarta bokstäver på en vinröd tröja och jag gillade den för att det var lite sant. Jag sminkade mig, jag tog bara lite för jag var väldigt trött, jag tog på mig eye liner och mascara. Min mage började kurra lite så jag gick till köket och tog en macka och lite te för att det var väldigt kallt och väldigt mycket socker i teet bara för att det är gott och mamma och pappa hatar när jag gör det.

När jag kom till skolan kändes det som att jag var osynlig. Ingen såg mig, om någon kollade så var det bara för att stirra ut mig som om jag var en helt dum idiot. Jag bara gick till mitt skåp och kollade ner i backen, jag råkade gå på en kille och jag kände mig så dum och när jag kollade upp blev jag helt röd i ansiktet och tiden stannade. Han såg så perfekt ut. Han hade hasselbruna vackra ögon, kort mörkbrunt hår, lite blekare än många andra i klassen, han var längre än mig och hade jättesnygga glasögon, han var en av de som passa i det, han hade en svart mössa, jag såg små leverfläckar vid halsen, en var närmare hans mun på vänstra kinden, och han var så söt och snygg på samma gång. Sen såg jag att han sa något och tiden började gå som vanligt igen.

”Förlåt så jättemycket, det var inte meningen!” sa han.

”men det var jag, jag såg inte vart jag gick, förlåt” sa jag och han fortsatte ”vad heter du förresten? Jag heter Dylan” sa han och räckte fram handen medan han höll sina saker med den andra och jag gjorde likadant.

”Evelina” sa jag och log.

”Vad fint namn!” sa han och log tillbaka.

”Vart ska du nu?” frågade han och jag stod bara där som en röd tomat.

”jag ska till mitt skåp och sen till matten, vart ska du då?” fick jag fram och log och kände att jag fortfarande var röd som en tomat.

”Vad bra det ska jag också, jag är ny här så du kanske kan visa mig?” fortsatte han och jag som trodde att man inte kunde bli rödare än en tomat blev det men jag fick i alla fall fram ett litet ”javisst” så lite nöjd var jag i alla fall. Han verkade lite blyg i början men sen så var han inte lika blyg men han verkade hålla sig undan från de andra lite.

Vi gick till mitt skåp och lämnade min väska och tog mina mattesaker. Jag gick och visade Dylan runt och det var väldigt kul för vi pratade rätt mycket, och sen kom vi till mattesalen och gick in och vi satte oss tillsammans för att jag var den enda han kände och jag skulle väl knappast få sitta bredvid någon annan. När alla kommit in så stirrade alla på Dylan, vissa för han var snygg, det såg jag, men också stirrade på honom som om han var äcklig (det var de flesta som var ”populära”) och det värsta var att jag visste varför de tyckte så och att jag skulle vart en av de om jag inte hade råkat gå på honom. De stirrade på honom för att han hade glasögon men det var vissa som nästan dreglade ändå…