Det är inte alltid som man tror...

Kapitel 2

Jag vaknade nästa morgon av att mamma och pappa pratade, jag låg där tyst och försökte höra vad de sa men det gick inte så bra så jag gav upp och kollade vad klockan var, den var 10 på morgonen och jag brukar gå upp ungefär då så jag hade nog vaknat även om mamma och pappa pratade. Sen hörde jag en dörr som slog igen och jag ropade ”hallå? Mamma? Pappa?!”, jag fick inget svar så jag gick upp, drog på mig mjukisbyxor och ett linne, och gick till köket. Jag kollade vad som fanns i kylen men det fanns inget gott annat än pålägg så jag tog fram smör och ost från kylen, sen tog jag en macka från vår lilla korg med bröd i och gjorde en macka. Sen gick jag och satte mig vid bordet och åt. Jag såg något som låg på bordet, det låg en lapp där som det stod:

Hej Evelina!

Förlåt att vi inte kan vara hemma idag!

Men vi har mycket att göra.

Vi kommer inte hem förrän sent idag heller…

Du kanske inte är vaken så imorgon kommer vi åka tidigt också!

 

När jag läste det så blev jag sur, ledsen och arg på dem. Det går inte att beskriva den känslan jag fick just då, det var allt hat jag hade mot de på en och samma gång. Jag ville verkligen inte börja gråta men det gjorde jag, storgråta och jag hatade mig själv och mina föräldrar för det. Mamma och pappa för att de inte brydde sig och mig för att jag bryr mig om det. Jag fattade verkligen inte varför de skaffa barn om de ändå inte bryr sig.

Redan när jag låg i sjukhussängen bestämde jag mig för att sluta mobba och vara den populära för att jag fattar vad de går igenom, de som jag mobbar, och jag fattade att jag inte hade några vänner för att jag var jag, utan för att jag var populär. Jag vill inte vara den som mobbar och är populär längre.

Jag brydde mig inte om att äta upp mackan den fick ligga kvar för att jag hade tappat aptiten och jag var arg på mamma och pappa så de kunde gott ta bort det själva. Jag hade verkligen ingenting att göra idag och jag hade sett fram emot en dag med familjen men nej det blir inte av, jag fattar inte varför jag trodde på det först. Det var den känslan som gjorde att jag först började mobba andra, det var egentligen inte så att jag mådde bättre av det men det gjorde att jag hade något att göra istället för att tänka på mina idiotiska föräldrar.

Resten av dagen fanns verkligen inget att göra, jag försökte ringa de kompisar jag trodde jag hade men de ljög om att de skulle göra något med familjen, till och med de som jag visste alltid jobbade på söndagar. Jag gjorde inget mer än att kolla på sorgliga filmer och någon komedi var det också och rätt som det var så var klockan halv tio och jag skulle gå och lägga mig.