Det är inte alltid som man tror...

Kapitel 4

Läraren kom in i rummet och började med att säga ”vi har en ny elev här i klassen” och sen fortsatte hon ”jag ser att du redan skaffat dig en vän” sa hon och log mot mig och Dylan. ”Vill du presentera dig själv?” frågade hon och han sa ”javisst, jag heter Dylan O’Brien, är 15 år och flyttade hit från Harmosa Beach i Kalifornien och jag har släkt som är engelsk, irländsk, italiensk och spansk, vi har flyttat runt väldigt mycket och det är mycket i olika länder men jag är först ifrån Sverige så jag kan svenska bra men jag bodde inte här i så många år, kanske 2 eller något sådant" och då la jag märke till att han faktiskt hade lite dold brytning, men det var inte mycket och det var faktiskt lite gulligt. ”Okej, tack för det Dylan, nu ska vi börja arbeta” sa hon och började förklara någon uppgift man skulle göra två och två, jag fick jobba med Dylan, och vi gjorde det rätt bra tillsammans.

Efter lektionen gick vi och lämnade våra saker och hämtade sakerna till NO. Vi gick till klassrummet tillsammans, eftersom han inte visste vart allt låg fick jag visa vart vi skulle. Så gjorde vi hela skoldagen och vi pratade med varandra mycket också. Det gick väldigt bra men det var bara mig han pratade mycket med, ingen annan. Det värsta var att om jag inte hade träffat honom först, om jag inte hade vart med om olyckan och om jag hade haft kvar mina gamla ”vänner” så hade jag mobbat honom. Det får mig känna att jag verkligen har vart dum mot så många som hade kunnat vara de som är populära. Jag bara gillade honom mer och mer och han var väldigt rolig så vi skrattade mycket, vilket jag trodde att jag verkligen inte skulle göra. Han frågade mig ”ska du göra något efter skolan?” och jag svarade såklart ”nej, vill du följa med mig hem? Ingen är hemma så jag vill gärna inte vara hemma ensam en dag till, och snälla svara ja så detta blir mindre pinsamt” sa jag och vi skrattade lite. Sen sa han ”jag vill jättegärna följa med dig hem” och log mot mig, såklart log jag tillbaka och jag försvann i hans ögon lite men sen sa han något och jag var tillbaka. ”Förlåt, vad sa du?” frågade jag ”inget” sa han och han kolla ner i backen ett ögonblick och kollade sen upp på mig igen, han var nog den gulligaste kille jag sett.

Efter skolan åkte vi hem till mig. ”Är du hungrig?” frågade jag när vi kom hem till mig ”nej, är du?” sa han ”lite” svarade jag och såg att han tog av sig jackan och kollade lite frågande på mig ”kom, ta med jackan till mitt rum” sa jag till honom och visade honom till mitt rum. För en gångs skull hade jag i alla fall rent där. ”Vad fint du har på ditt rum” sa han och det var inte sarkastiskt heller och då svarade jag ”tack” och vi stod där och jag glömde bort mig helt. När jag kom tillbaka från fantasivärlden så kände jag mig så pinsam ”jag går och hämtar en macka bara, vill du ha något?” frågade jag honom ”nej, det är lugnt” svarade han och jag sa ”okej, gå du och kolla runt” sa jag och kollade på honom med en blick som skulle vara som en vänlig blick men jag vet inte hur väl jag lyckades med det, men jag gick och gjorde en macka så han fick gå runt och kolla lite.