Det är inte alltid som man tror...

Kapitel 7

Jag hörde i mitt öra att han sa "en varulv", det ekade i mitt huvud och jag kollade på honom och jag kom ihåg att jag skulle tro på honom, jag frågade honom "jag förstår inte?" och han fortsatte "jag vet att jag också kommer bli det! Jag bara vet det för att vi har precis samma temperament och jag har hans blod som flyter i mina ådror" han kollade ner i sängen igen, jag frågade honom "vad menar du med att du säkert blir det också?" han svarade inte direkt men han kollade upp på mig igen och han fortsatte "men jag har varulvsgenen och det vet jag för att jag är hans riktiga son" efter en stund sa han också "jag kommer bli en mördare" men det sa han mycket tystare. Jag kramade honom igen och han kramade tillbaka, vi kramades hårt och länge, han grät och jag var helt chockad.

Jag hörde "det var min pappa som sprang framför er bil den natten" i mitt öra mitt i kramen, jag avbröt kramen och tittade frågande på honom. "Vad menar du?!" frågade jag

"Det var han som nästan dödade er, du har väl drömt om det som hände?" sa han

"ja, det har jag, men det är väl helt vanligt?" svarade jag på frågan medan jag var helt omtumlad av de saker han sagt. "Ja men, har du inte sett att det är något stort och helt oförklarligt som hoppade fram framför bilen?" frågade han men han nästan visste vad jag skulle svara och antagligen var det svaret han trodde, som jag sa. "Jo, det kanske är så men" jag blev avbruten av Dylan "då var det pappa, det vet du men du vill bara inte erkänna" och jag började tro på att det verkligen var han som gjort det. "Förlåt att säga så men, det är sant, och om du inte vill komma hit mer så förstår jag" sa han och lutade huvudet ner och jag kunde inget annat än att krama honom och säga "jag kommer inte sluta komma hit bara för det, det är klart jag kommer hit om du vill det och du får komma hem till mig hur mycket du vill, det förstår du väl?" och sen lutade jag mig lite bakåt och såg att han grät. "Gråt inte nu Dylan, det kommer inte hända något som vi inte klarar, jag lovar" sa jag med förståelse i ögonen och tittade in i hans ögon.

Det knackade på dörren, det var hans mamma, hon sa "maten är klar" och jag kollade på klockan och såg att jag måste hem. "Kommer" sa Dylan och jag sa "jag måste hem nu" till honom och jag tog jackan, vi gick ut från rummet och ut till hallen, jag satte på mig jacka och skor och sen kramade vi varandra hej då och jag gick ut, han stängde dörren efter mig. Jag bodde så nära honom att jag bara kunde gå hem.

När jag gick ut på gatan så slog det mig att jag inte visste så mycket om honom egentligen, ja, jag hade bara känt honom i två dagar, men jag trodde jag var kär och jag har aldrig trott på kärlek vid första ögonblicket men det kanske fanns ändå? Jag tänkte på det nästan hela vägen hem.

När jag var nära huset så såg jag mina föräldrars bil och blev lite förvånad, de var nästan aldrig hemma. Jag blev lite fundersam, eftersom det var väldigt ovanligt att de var hemma när jag också var det. Jag gick in och hörde att de pratade tyst inne i köket. Jag stängde dörren försiktigt, tog av mig jackan och skorna så tyst det gick och sen smög jag till köket för att lyssna på vad de sa.

"vi måste säga det till henne" hörde jag från mamma.

"men hur ska vi säga det då? Det kommer inte funka" svarade pappa på det.

"Det måste det göra och jag vet inte hur hon kommer reagera men det måste komma fram på något sätt"

"men tänk så känner hon honom då?"

"det har jag inte tänkt på" sa mamma och från det lilla jag såg från dörren till köket att säga såg hon väldigt tyngd ut.

Jag knackade lite på dörren för att de skulle veta att jag var där, gick in i köket och försökte se ut som att jag inte hade hört något av vad de sa, men jag visste vad de pratat om. Dylan.