Det är inte alltid som man tror...

Kapitel 8

De sa ”hej” i kör och jag sa ”hej hej” tillbaka och försökte verka glad. ”Finns det någon mat?” frågade jag och de svarade inte så jag tog lite flingor och satte mig vid matbordet där de satt. ”Vad har du gjort idag då?” frågade pappa ”haft skola och var med en kompis” svarade jag, som en helt vanlig tonåring.

”Vi måste prata med dig om en sak” sa mamma och slog upp händerna på bordet och flätade in hennes fingrar med varandra. Jag visste så klart vad de skulle säga men jag sa ändå ”okej, om vadå?” och försökte låta helt ovetande men det gick sådär.

”Det är väl en ny kille i din klass?” började pappa.

”Ja, Dylan. Vad är det med det då?” gav jag som svar på den frågan.

”Jo, det är såhär, att du kanske ska hålla dig borta från honom ett tag” sa mamma.

”Men varför?! Han är ju jättesnäll” brast det ur mig utan att tänka.

”Men. Det. Jag menar. Det är svårt att förklara” stammade mamma fram.

”Du måste ju fan kunna säga varför jag inte får träffa någon?!” nästan skrek jag till henne.

”Han är inte som alla andra” sa hon lugnt till skillnad från mig.

”Mig är den enda han pratar med, han måste ha någon han kan prata med! Hur skulle du känna om du kom till en ny klass och den enda du pratar med inte vill veta av dig?!” skrek jag för jag kunde inte sitta där och inte försvara honom, jag visste vad hans hemlighet var och jag var den enda han sagt det till och sen säger den dumma kärringen till mamma, att jag skulle hålla mig borta från honom, det kan hon bara ta och glömma. ”Varför är det det första du säger till mig när ni äntligen är hemma? Vill ni verkligen förstöra hela mitt liv som ni redan gjort genom att inte bry er om mig!” skrek jag till henne och jag såg att hon ångrade att de inte hade varit hemma men jag ångrade inte ett ord av det jag sa till henne. ”Fattar du inte att jag menar det jag säger eller? Jag gillar kanske honom och då kan du inte komma och säga att jag inte ska prata med honom!” fortsatte jag och hon blev helt stum, pappa också för den delen. Mina flingor fick stå kvar där de stod, jag hade tappat matlusten och sen sprang jag in på mitt rum och kollade i min ficka efter mobilen men sen kände jag något annat också. Jag tog upp det, det var en lapp som det stod ett nummer på och jag läste numret för mig själv ”0723 479011”, jag trodde det var Dylan men jag var inte helt säker.

Tvekande tryckte jag på ”ring” och lyfte mobilen till örat och hann lyssna på tre signaler innan det var någon som sa ”Hej” i andra änden.

”Hej, det är Evelina” sa jag till den andra personen som jag fortfarande inte riktigt visste om det var Dylan eller inte.

”Hej, såg du lappen jag la i din ficka?” sa han och drog lite på orden.

”Ja, det gjorde jag om det nu är Dylan” sa jag och skrattade lite.

”Ja det är jag” sa han tillbaka och skrattade han också.

”Vad gör du då?”

”Typ inget, vad gör du då?”

”Bråkade precis med mina föräldrar” sa jag med dämpad röst.

”Om vad?”

”Om dig”

”varför?”

”Antagligen så vet de det om din pappa och tror att du är likadan” sa jag och började gråta.

”Kan inte du komma hit imorgon? Jag vill prata med dig och inte min mobil” fortsatte jag.

”Jag kan komma nu” sa han och jag kollade på klockan, den var bara halv 6.

”Ja gärna, men sms:a när du är utanför så kan jag komma ner och öppna så mamma och pappa inte märker att du kommer”

”Okej, går till dig nu då, ses snart!” sa han och jag sa hej då till honom och la på, la mig ner på sängen, sträckte ut armarna och tänkte.