Det är inte alltid som man tror...

Kapitel 9

Jag kände min mobil vibrera på min mage och tog upp den så jag hade den framför mig, det var Dylan som skrivit "jag står utanför nu" och jag smög till dörren så fort jag kunde utan att mina föräldrar skulle märka det och jag öppnade dörren. Där stod han i mörkret och kollade på mig på ett sätt som han brukar, han liksom hade huvudet neråtlutat, kollade upp på mig med ögonen och höjde ögonbrynen, det var så gulligt. Vi sa inget utan jag gjorde en gest som visade honom att han kunde gå in, jag stängde dörren så tyst jag kunde och sen gick vi till mitt rum.

"Hej" sa vi till varandra.

"Jag fattar inte riktigt vad du menade? Bråkade du med dina föräldrar om mig? Vad menar du med det?" frågade han och såg nästan ut som ett levande frågetecken.

"Mamma sa att jag inte får träffa dig och hålla mig borta från dig, hon vet säkert om det om din pappa" sa jag men det sista sa jag lite lägre. Jag började gråta.

"Jag vill inte sluta träffa dig!" sa jag till honom men tänkte lite på att mina föräldrar inte skulle höra även om jag grät.

"Gråt inte" sa han och kramade mig, "jag lovar vi kommer inte sluta träffas" hörde jag i mitt öra. Vi satt och kramades länge, det kändes skönt att få gråta mot någon som tar emot en. När vi slutade kramas torkade han bort tårarna från kinderna, kysste mig på pannan och sa "jag lovar att allt kommer bli bra men kanske inte just nu för det har hänt en sak" och kollade ner. "Vad har hänt?" frågade jag och lyfte upp min hand runt hans nacke så försiktigt jag kunde. "Pappa har försvunnit igen" sa han utan att lyfta upp huvudet och sa det helt monotont.

Nästa dag i skolan träffades vi igen vid mitt skåp, jag frågade "har du hört något om din pappa?" och han svarade "ja, det har jag" han dröjde lite innan han fortsatte "De har hittat en död kropp precis utanför staden".

"oj, men vad ska vi göra?" svarade jag

"jag vet inte" svarade han "mamma har fått upp ett spår och vet vart han kan vara så hon har åkt dit idag så vi får hoppas att hon hittar honom"

"och polisen? Vad säger dem?" fortsatte jag lite frågande.

"de vet inte att det är han som har gjort det men de har fått upp spåren efter honom, jag tror inte att han gömde spåren efter honom så bra som han gjort innan"

"Men vi kan väl inte göra så mycket mer än att vänta och försöka gå som vanligt i skolan eller?" sa jag lite frågande

"nej, jag tror inte det" sa han och vi gick till första lektionen.

Den dagen gick ovanligt sakta och när vi äntligen nådde slutet av dagen så frågade jag Dylan "kan vi inte gå hem till dig istället ifall mamma och pappa är hemma?"

"det kan vi säkert, om du vill det?" sa han och jag svarade "så klart jag vill". Vi gick på bussen och åkte hem till Dylan, det gick rätt så fort. När vi kom hem till honom var hans mamma och pappa där och då visste vi att han var tillbaka men vad som skulle hända efter visste vi inte. "Vart var du pappa?" frågade Dylan och hans mamma svarade "jag hittade honom i skogen, alltså där jag trodde han var" och jag såg på Dylan att han blev mållös på något sätt, han såg ledsen, besviken och arg ut. Vi gick in till hans rum och jag hade chansen att fråga varför han blev sån och jag tog den chansen, "jag vet att vi kommer åka härifrån för att det har vi gjort alla andra gånger han blivit hittad i skogen" svarade han.

"men det kanske inte är samma sak här?" sa jag försiktigt och lite frågande.

"det är samma överallt men de andra gångerna träffade jag aldrig någon som dig" sa han och la en hårslinga till rätta bakom mitt öra och fortsatte "jag kommer aldrig kunna säga hej då till dig". Jag kysste honom och han kysste mig tillbaka, jag vet inte varför jag gjorde det men det kändes rätt. "Vi kommer aldrig behöva säga hej då till varandra" sa jag till honom och sen fortsatte jag, men mycket tystare nu "hoppas jag" det var precis så jag fick det ur mig. "Jag vill verkligen vara med dig" sa han och tittade rakt in i mina ögon.

"och jag vill så klart vara med dig, jag älskar dig" sa jag och sen sa han det jag verkligen längtat efter att höra "och jag älskar dig, därför vill jag verkligen inte lämna dig och speciellt inte när dina föräldrar är sådana och du precis vart med om en olycka", det fick mig verkligen smälta, han gillade mig, jag gillade honom. Han var nog en av de snyggaste som fanns och dessutom hade han bruna ögon och passade i glasögon men tanken på att han kanske skulle flytta fick mig att bli ledsen inuti, och att jag egentligen inte fick träffa honom. "Jag måste gå hem nu. Men vi ses imorgon i skolan va?" sa jag men var lite frågande det sista.

"Okej, och det är klart vi ses imorgon i skolan" sa han och vi gick till hallen, först sa jag hej då till hans föräldrar. När jag skulle gå ut gav jag honom en snabb kram och då kysste han mig på kinden och sen öppnade jag dörren och gick ut, sen stängde han dörren efter mig.