Jag funderar ofta på varför just jag ska behöva gå igenom sak efter sak. Svälja tragedi efter tragedi. Förlora person efter person. Bli sviken gång på gång. Skulle jag berätta allt skulle detta bli en bok. Skulle jag berätta allt hade ni inte ens trott mig.
Att ta så mycket tabletter att kroppen lägger av, att plåga mig själv så långt för att göra andra nöjda, att sitta med en pistol mot huvudet för att någon annan inte ska behöva, att få ta emot hårda ord efter hårda ord utan att ha något att säga tillbaka, att ta emot slag efter slag för att senare resa mig upp med blod i hela ansiktet och önska livet ur dem så som de önskar livet ur mig, att se min bror i ögonen och svika honom så som han svek mig när jag behövde honom som mest, att varje dag vakna upp och känna att det inte är värt det.
Ibland tänker jag att någon straffar mig, ibland tänker jag att jag förmodligen förtjänar det, ibland tänker jag att jag fick dessa utmaningar i livet för att ingen annan än jag hade klarat av det. Men ibland önskar jag att det var någon annan. Jag säger inte att det ska vara lätt att leva för det ska inte vara det men, ibland vill jag känna att det inte är jobbigt att vakna.
