Bring me back!

Bring me back del 3

Från förra delen -

Nej nej nej, han vet att jag rymt!

---

Vanessas P.O.V

Flygresan var äntligen över. Allt jag kunde tänka på under resan var att pappa visste att jag rymt. Jag vet inte om han visste vart jag rymt, fast han skulle säkert kunna lista ut det, han var ju inte korkad!

Jag hade precis kommit ut från Arlanda flygplats.

Det var mycket kallare här i Sverige än va det var i LA.

Löven låg som ett täcke över marken och på gatorna körde några bilar trots att klockan bara va sex på lördagsmorgonen.

Jag började gå längs vägen, jag visste inte vart, men någonstans skulle jag iallafall komma.

Jag hade gått i ungefär en och en halv timme.

Under den tiden hade det blivit mycket fler bilar och människor på gatan.

Jag hade lyckats komma fram till ett köpcenter där jag hittade ett McDonalds som jag kunde spendera mina sista pengar på, super bra, redan slut med mina pengar innan jag ens hittat ett ställe att bo på.

Jag ställde mig i kön och kom snabbt fram till kassan där jag beställde.

Jag fick snabbt min mat och gick och satte mig vid ett bord.

"VAFAN GÖR DU DIN JÄVLA IDIOT?" Skrek jag när en kille i min ålder hällde ut sin dricka i håret på mig, med flit!

"Förlåt men du såg lite uttorkad ut!" Sa killen och flinade. Hans två kompisar flinade också. Killen som hällde drickan på mig hade en röd T-shirt med vit text på, ett par svarta slappa "mjukisbyxor" med vita dragkedjor som öppnade fickorna och blont hår med en svart-vit keps på huvudet.

Dom andra killarna hade typ jeans och T-shirt.

"Du kanske är hungrig också?" Sa han sedan och kastade sin hamburgare på mig.

"Du borde inte gjort så, hon är ju rätt snygg!" Viskade en utav hans kompisar tyst till honom, fast tillräckligt högt för att jag skulle höra.

"Vad vill du mig?" Frågade jag samtidigt som jag plockade bort dom sista grönsakerna från min tröja.

"Inget särskilt, ville bara se hur en tönt som du skulle reagera när jag hällde ut min dricka och kastade min hamburgare på dig" svarade han och gick iväg med sina kompisar bakom sig.

Va är det för fel på svenska killar egentligen? Eller är det fel på mig kanske?

Jag reste mig upp för att gå och ta några servetter för att försöka torka bort drickan i håret.

När jag kommer tillbaka till bordet står det en kvinna med mycket bekant utseende och torkar platserna vid mitt bord som jag inte satt på.

Jag gick närmare och tittade noga på kvinnan.

Hon hade ganska långt lockigt blont, nästan lite guldfärgat hår som var uppsatt i en toffs och en röd McDonalds tröja, gråa byxor och ett svart förkläde på sig.

Jag gick närmare för att se bättre och när jag väl såg vem det var kunde jag inte tro mina ögon.

"M-mamma?" Sa jag chockat och mamma kollade upp mot mig.

"Vanessa?" Sa mamma när hon såg mig. Sedan släppte hon trasan och kramade mig. Jag kramade tillbaka, även fast jag var arg på mamma efter att hon lämnat mig ensam med Robert så var jag ändå glad att se henne.

"Vad gör du här?" Frågade mamma när vi släppt varandra och satt oss vid bordet jag tidigare satt vid.

"Jag rymde hit" svarade jag och mamma kollade förvånat på mig.

"Du lämnade mig ensam med honom, vad hade du väntat dig?" La jag sedan till och mamma nickade långsamt.

Det var tyst en stund. Vi båda behövde nog en stund för oss själva så att vi kunde få smälta allt.

"Så, nu när du är i Sverige antar jag att du behöver någonstans att bo?" Frågade mamma efter ett tag och jag nickade.

"Jag har faktiskt ett rum som jag sparat till dig ifall du skulle komma hit. Om du vill ha de då?" Fortsatte mamma.

"Mina pengar är ändå slut så jag antar att jag inte har något val" svarade jag och log tacksamt.

"Bra! Fast det finns lite saker som du borde veta..." Sa mamma sedan och jag nickade som ett tecken till att hon skulle fortsätta.

"Jag har hittat en kille. Han heter Magnus och vi bor ihop. Han har även en son och en dotter som bor tillsammans med oss, eller ja varannan vecka, dom bor hos sin riktiga mamma också" sa mamma och gav mig ett stelt leende, som om hon trodde att jag skulle bli arg. Nä aldrig, tvärtom faktiskt, jag är överlyckligt! Äntligen en ny pappa som förhoppningsvis är en bättre pappa än Robert.

Och jag som alltid önskat mig ett syskon, nu har jag två!

"Det låter bra! Och jag menar det verkligen" svarade jag och mamma sken upp i ett stort leende.

"Va bra! För jag slutar om bara någon timme, så efter det tar vi raka vägen hem till oss och så får du träffa din nya familj!" Sa hon och sedan fortsatte hon jobba.

Tiden gick snabbt och hipsvips satt jag och mamma i bilen på väg hem.

Vi stod nu utanför ytterdörren och jag var riktigt nervös. Mamma gav mig snabbt ett leende och sedan öppnade hon dörren och vi gick in.

"Hallå vi är hemma!" Ropade mamma som snabbt fick svar.

"Vi?" Ropade en tjejröst tillbaka och snart så stod det en tjej med blont hår i hallen.

Några sekunder senare kom en man in i hallen och efter honom en kille i min ålder.

Fast vänta lite... kan det verkligen vara han?

Ja det är han, fan också...