//hackad//;

Kaninen och lejonet

//1r4 Z30 16/11 22:51//;

Jag ställer ner glaset med en suck. Det finns ingen anledning att dricka nu. Den gyllene vätskan i det lilla glaset guppar försiktigt. Glänser i ljuset av de röda lyckorna. Jag betraktar tankfullt den starka spriten. Ett fult ansikte ler mot mig i whiskyn.
Reflex.
På ett ögonblick slår jag omkull det lilla glaset, och whiskyn rinner ut över bordet. Jag snor runt, och väntar mig se en prisjägare stå där. Det är tomt. Suck. Jag ser upp, och spanar ut över folkhavet efter någon som kan ha sett mig. Ingen ser åt mitt håll. Bra. Folk verkar ha koll på reglerna som gäller här. Klädd i svart= vill inte bli sedd. Och ingen ser åt mitt håll. Med en djup suck börjar jag torka upp den gyllene spriten

Jag ska precis lämna tillbaka glaset vid disken, när jag avbryts mitt i min rörelse. Klockorna vid dörren plingar.
Jag vänder mig hastigt om. En mörk figur stiger in genom dörren. En iskall vind sveper in, och får håren på mina armar att resa sig. Ytterdörren slår igen med en smäll bakom främlingen. Han tar stentrappan i två stora kliv, och börjar plöja fram genom folkhavet. Jag sätter mig långsamt på stolen, och betraktar främlingen när han slår sig ner vid ett bord. En till man träder fram ur skuggorna. De börjar samtala, men jag hör inte vad de säger från mitt avstånd. Tyst smyger jag mig närmare. Jag vet inte vad, men något hos den här främlingen får en liten klocka att ringa långt bak i huvudet. Han kan vara den jag letar efter. Jag sätter mig vid ett ledigt bord, och sätter på hörsnäckan i mitt öra. Ett öronbedövande brus fyller mina öron. Jag ställer försiktigt in våglängden. Bruset försvinner, och jag hör två röster. Perfekt.
"Ett jobb till bara, så har jag så det räcker och blir över" Rösten låter ung, kanske 20.
"Skaffa dem, och kom tillbaka sen, då" Jag förmodar att det är den äldre, rundare mannen som talar.
"Men jag har inget sen- jag behöver en ny kåk nu!" Han låter desperat.
"Och jag behöver dina stålar- nu!"
Den äldre gnider sig i pannan.
"Jag vet vad du har gjort för mig, men jag är lika pank som du. Skaffa krediter- eller yen eller won, eller någonting- så ska jag hjälpa dig"
När den yngre tar till orda igen fryser jag fast.
"Minns du 2289? När jag hackade mig in på LinkCraft och lurade av folk hundratals £C. Jag kan göra det igen. Jag behöver bara en bostad. Och lite tid."
Mitt hjärta hamrar hårt i bröstet. 2289. Skandalen. Hackern. Den stora nyheten.
Det var han.

Jag lyssnar på resten av deras samtal under tystnad. En del djupt inom mig, skriker förtvivlat när jag hör desperationen och paniken i pojkens röst. "Vänskap är inte en valuta som man kan betala med här". En känsla som jag länge pressat undan, bubblar upp till ytan. Sorg. Vemod. Medlidande. Ju längre jag lyssnar, desto tydligare bild får jag utav den här hackern. Ensam. Föräldralös. Jagad. Hemlös. Jag får en stor klump i halsen när jag tänker på hur ensamt hans liv måste vara. Jag ruskar på huvudet. Inte mjukna. Inte mjukna. Och jag pressar undan mitt medlidande, och sluter min sköld runt mig. Igen.

Hackern skjuter ut stolen med ett högt gnissel. Jag tittar upp. Hans blick utsöndrar en blandning av vrede och besvikelse. Han blev nekad hjälp av sin vän. Så fort han har gått förbi, reser jag mig och går fram till bordet där han satt. Den runda killen, som verkar heta Harlon, tittar förskräckt upp när jag slår mig ner på stolen mittemot. Hans vettskrämda ögon är stora som tefat. Suck, han måste tro att jag är en prisjägare. Jag lutar mig fram över bordet, och spänner blicken i honom. Det fungerar. Han ser ännu mer ut som en rädd kanin. Jag ler för mig själv. Det här är den bästa delen med mitt jobb.
"Harlon" Börjar jag långsamt. "Jag har ett erbjudande till dig"
Han öppnar munnen, men inga ord kommer ut. Istället får jag en rad osammanhängande stavelser till svar.
"Jag vill att du erbjuder hackern där borta" Jag nickar mot killen som närmar sig utgången. "en bostad på Harayoku street. Nummer 14"
Äntligen kommer det några riktiga ord ur hans mun.
"Jag... jag kan inte"
"Och varför inte det?"
Jag fiskar upp kniven ur min stövel, och leker med den med fingrarna. Han ser bestört på den glänsande eggen.
"Jag vill inte skada er, Herr Harlon. Men jag måste insistera på att ni ger killen lägenhet 14 på Harayoku street"
"Nej"
Skärpan i hans röst får mig att haja till. Men bara för ett ögonblick. Min hårda fasad är på plats igen sekunden efter.
"Han är min vän"
Jag höjer på ögonbrynen.
"Du avfärdade just hans bön om att få tak över huvudet. Kallar du det för vänskap?"
Hans blick hårdnar. Kaninen är borta. Nu ligger lejonet på lur under ytan. Han morrar dovt.
"Lägg dig inte i det, du"
Jag suckar, och halar fram en bunt sedlar innanför jackan. Jag drämmer dem i bordet med en smäll. Harlon ser vördnadsfullt på pengarna. Jag lutar mig långt bak i stolen med armarna i kors.
"Nå, en bostad till din vän, och 100 yen till dig. Vad säger du?"
Han blundar hårt. Jag ser att han funderar. Noga. Efter ett tag öppnar han ögonen. De nötbruna ögonen glänser i skenet från lyktorna.
"Jag kommer aldrig att glömma vår vänskap. Den är mer värd än pengar"
"Jag trodde att vänskap inte var en valuta som man kunde betala med här" Kontrar jag och fingrar på sedelbunten på bordet. Det är nu det gäller. Han suckar tungt. Ser upp på mig med en besegrad blick. Jag vinner. Som alltid. Han roffar åt sig pengarna, och nickar försiktigt.
"Vad ska jag göra?"