//hackad//;

Krediter, yen & £C

//n3r0- 73151 16/11 22:46//;

Mina ben protesterar inte när jag reser mig. Jag känner inget. Kylan existerar inte i den dimensionen jag befinner mig i. Jag är onåbar. Hela mitt synfält upptas av ett bländande, kritvitt leende. Pojken på fotot. Pojken som var min vän. Pojken jag anförtrodde mig åt. Pojken som räddade mitt liv.

Jag blinkar till. Tiden sätter igång igen. Kylan är outhärdlig. Den klöser min ömma hud, och biter sig in i märgen. Får hela mig att skaka. Jag spetsar öronen. Något retar mina trumhinnor. Förutom vindes tjutande, och mina tänders skallrande, så finns ett annat ljud där. Röster. Barska, mekaniska röster. Jag känner igen dem direkt. En larmklocka ringer i mitt huvud. Skriker åt mig att springa. För det är ens enda chans. När man hör ljudet av SEGUO- då springer man. Springa eller bli haffad. Jag reser mig upp. Och springer.

Husfasaderna är suddiga former som susar förbi i ögonvrån. Gatlyktorna är otydliga linjer som viner förbi. Jag springer. Snabbt. Tar av åt höger. Vänster. Upp för gatan. Svänger vid den övergivna snabbmatsrestaurangen. Hjärtat hamrar hårt i bröstet. Andetagen är sträva. Men jag springer ändå. Stannar inte för en sekund. För när man hör SEGUO, då är ens enda chans till överlevnad att springa. För livet.

Tiden förflyter. Jag hör mitt hjärta slå. Ser snön som lyser på marken. Och känner mina trötta fötter slå i marken. Gång, på gång. Kroppen protesterar. Vägrar att springa mer. Men hjärnan hör inte. Allt jag kan höra är rösterna av SEGU- vakterna bakom mig. Jag vet inte vad som är inbillning eller verklighet. Hjärtat slår. SEGUO kommer närmare. Pulsen dånar. En vakt står och trycker i ett hörn. Fötterna trummar. Casco ler ondskefullt mot mig. Jag tittar upp. Blinkar en gång. Två. Cascos fula grin försvinner ur mitt synfält. En röd lykta lyser upp en liten, brun dörr, täckt av affischer vid slutet av gatan. Ovanför den slitna dörrkarmen hänger en skylt på sned. Onkle joe's snack bar. Och med små, spretiga bokstäver har någon skrivit till: vi tar krediter, yen och £C (OBS, inte C€). Jag stannar upp. Äntligen. Det enda stället där jag kan få hjälp. Jag är framme.

Dörren gnisslar högljutt när jag skjuter upp den. Som om det inte räckte med alla små klockor som plingar, för att visa alla inne på baren att jag är här. Jag kliver in. Dörren slår igen med en smäll bakom mig. Jag står stilla i några minuter, och suger in omgivningen. En underbar doft av brända wokgrönsaker fyller den kvava atmosfären inne på baren. Slitna bord i alla möjliga storlekar och former fyller hela ytan på golvet. Fler stolar än vad som egentligen borde vara möjligt trängs vid utrymmena mellan borden. Små röda papperslyktor i taket förser rummet med ett svagt, rödaktigt sken. Och överallt inne i baren trängs människor om platsen. Några högljudda killar står i ett gäng borta vid ett bord. En av dem skriker högt av förtjusning över något på bordet. Troligen poker. Eller Chuin-kai. Ett gäng med svarthåriga tjejer står och sörplar i sig ångande soppa framme vid disken. En av dem tittar upp, och ser åt mitt håll. Hennes svartmålade läppar glänser av buljong. Tjejen slickar sig långsamt om munnen, med en tunga full av glimrande nitar. Hon blinkar med ett öga dränkt i smink, och återvänder sedan till sin soppa. Jag ryser. Jag kilar ner för trappan innanför dörren, och börjar sicksacka mig fram mellan borden. En vass armbåge stöter till mig i sidan, och någon svär högt bredvid mig. Jag mumlar en ursäkt, och fortsätter in i salen. Luften är tjock av rök och svett. Jag skyndar på stegen. En kraftig man ropar något olämpligt bakom mig. Jag uppfattar orden skitspel och jävla gubbjävel. Jag skyndar mig därifrån innan bråket utbryter. Det kan gå rätt hett till vid vadslagningar. Och just nu vill jag ligga lågt.

Ett figur vid bord längst in i salen fångar min uppmärksamhet. Ljuset från lyktorna i taket når inte riktigt, och personen är försänkt i skugga. Det står två stolar vid bordet. Men han är ensam. Jag går tyst fram till den lediga stolen, och slår mig ner. Stolen skrapar ljudligt i golvet när jag skjuter in den. Jag vilar armbågarna på bordet och lutar mig fram.
"Harlon, jag behöver sin hjälp"
Han tar av sig sin luva, och träder in i ljuset. Det runda, snälla ansiktet är hopskrynklat av stora, besvärade rynkor. Han ser på mig med stora, bruna ögon.
"Snälla, de har hittat kåken. Det är bara en tidsfråga innan de-" Börjar jag.
"Var har du krediterna, då" Snäser han.
"Va?!" Jag ryggar tillbaka.
"Ja, var har du stålarna?! Du lovade ju att du skulle ha med dem förra gången."
Jag lutar mig bakåt i stolen, och kör fingrarna genom mitt spretiga, dyblöta hår. Jag förstår inte. Harlon suckar tungt.
"Kan du inte betala, kan jag inte hjälpa dig"
"Men jag betalade ju extra förr-förra gången! Jag hjälpte dig!"
"Jag vet" Han suckar tungt. "Men jag behöver dina krediter- nu"
"Jag ska skaffa. Ett jobb till bara, så har jag så det räcker och blir över"
"Skaffa dem, och kom tillbaka sen, då"
"Men jag har inget sen- jag behöver en ny kåk nu!"
"Och jag behöver dina stålar- nu!" Gormar han.
Harlon gnider sig i pannan, och mumlar tyst. Jag ser spänt på.
"Jag vet vad du har gjort för mig, men jag är lika pank som du. Skaffa krediter- eller yen eller won, eller någonting- så ska jag hjälpa dig"
Jag inser att han är oövertalbar. Han har krupit in i sitt skal, och kommer inte att komma ut igen.
"Minns du 2289? När jag hackade mig in på LinkCraft och lurade av folk hundratals £C. Jag kan göra det igen. Jag behöver bara en bostad. Och lite tid." Försöker jag.
Jag vänder huvudet åt sidan. En isblå blick naglar fast mig. Jag ryser. En maskerad figur iakttar oss, några bord bort. Ögonen lyser av hat. Ingen på baren verkar lägga märke till mannen. Harlon harklar sig, och spänner blicken i mig. Jag ruskar på huvudet, och försöker glömma bilden av de isblå ögonens hatiska blick. Men jag kan inte.

"Då får du hitta din bostad själv" Säger Harlon.
"Betyder inte våran vänskap någonting?" Försöker jag.
Han blir stel. Jag ser att mina ord tar. Jag gräver djupare i såret.
"Alla år vi känt varandra- hjälpt varandra. Betyder det verkligen ingenting?"
Hans blick hårdnar, och hans svar släcker alla mina förhoppningar om att övertala honom.
"Vänskap är inte en valuta som man kan betala med här"
Jag skjuter ut stolen, och reser mig. Han ser på mig med ånger i blicken, men jag bryr mig inte. Med stora kliv plöjer jag fram genom folkmassan, bort från Harlon. Jag vänder mig om en sista gång, och ser precis när den maskerade mannen går fram till Harlon, och viskar någonting i hans öra. Jag stannar upp. Det är bara någon meter kvar till utgången. Jag ser hur Harlon nickar försiktigt, och sedan ser åt mitt håll. Jag vänder snabbt bort blicken, och går fram till dörren.
"Vänta, Nero. Det kanske finns en sak jag kan göra" ropar Harlon.
Jag vänder mig om, och möts av Harlons varma, nötbruna blick. Jag söker över lokalen med blicken, men ser inte den maskerade mannen någonstans. Han är borta.