Ingen återvändo

102 12 4
                                    

//n3r0-73151 16/11 22:15//;

Jag slår mig ner på sitsen, och vänder stolen mot skärmen i en snabb rörelse. Medan handen automatiskt flyger fram mot datormusen, kränger jag på mig mina stora, lila hörlurar. En elektrisk låt med mycket bas dånar i öronen. Jag skrollar med musen för att sänka volymen. Måste koncentrera mig. Jag klickar fram några program på skärmen, och loggar in. Ett lösenordsskyddat krav på mitt LC-id poppar upp. LinkCrafts maskot, en blå räv, pekar glatt på rutan med den blinkande markören. Skriv ditt LC-id här. Med några enkla kommandon hackar jag mig förbi det, och in i min version av LinkCraft. En tredimensionell bild av min avatar roterar långsamt nere i hörnet av skärmen. Jag suckar tyst när jag ser kuben med min nivå ovanför avatarens huvud. 16. Om det inte vore för att jag har hackat mig in på LinkCraft, så skulle min nivå vara minst fyra gånger så hög. Jag ser ju ut som en amatör. Men, det är en bra täckmantel. Jag rycks ur mina funderingar av en skärande ringsignal. En röd prick blinkar ilsket på skärmen. Inkommande samtal. Jag godkänner samtalet, och den blinkande markören på skärmen försvinner.
"Herr Nero? Går det att prata?" Ekar en dov röst i hörlurarna.
"Ja, Casco, det är lugnt. Och för sista gången, kalla mig Nero. Bara Nero. Inget Herr flams."
Det blir tyst. Jag väntar på någon form av skratt, eller tecken på humor, men ingenting hörs. Han är hård som sten. Som vanligt.
"Har ni något nytt att erbjuda? Marknaden är full på sådana som du."
Jag fnyser högt i mikrofonen. Tror han att jag är helt borta?! Jag är den bästa på marknaden, aldrig att jag viker mig för hans små trick. Han vet att jag inte låter mig luras. Vad håller han på med?!
"Hör på nu, Casco. Jag vet inte vilka små amatörer som du har hittat, men jag är den bästa på marknaden. Du kommer aldrig att hitta någon som gör ett bättre jobb än jag."
"Kanske det, men folk är rädda och trötta på den vanliga ordningen. Fler och fler hackers kommer ut på banan, och, tja, de kräver inte lika mycket." Säger han nonchalant." Varken i tålamod eller i pengar" Tillägger han morrande.
Mitt hjärta hoppar över ett slag, och för ett ögonblick blir jag stel. Jag tar ett djupt andetag, och försöker att låta oberörd.
"Valet är ditt, men du kommer att ångra dig om du missar den här chansen. Jag kommer inte att ge dig samma erbjudande igen."
"Åh, det är jag mycket väl medveten om. Mycket, mycket väl medveten om. Men jag tror inte att jag kommer att ångra mig. Lycka till, Herr Nero, med hela SEGUO efter dig."
Och med dem orden lägger han på. Den lilla telefonluren på skärmen försvinner och ersätts av en text som informerar mig om att Casco har avslutat samtalet. Jag stirrar förstummad framför mig. Det är inte sant. Han har tipsat SEGUO om mig. Nu är det bara en tidsfråga innan de är här.

Jag stirrar tomt framför mig. Jag kommer att åka fast. Jag kommer att åka fast, fast, fast, fast, fast. Casco. Hur kunde jag lita på honom. Jag är en idiot. Han ville inte ringa upp mig för att erbjuda mig ett jobb. Han ville se vart signalen gick. Idiot. Och nu är SEGUO påväg. Hela, jävla skiten. Fan. Fan. Fan. Fan. Fan. Fan. Signalen. Jag sätter mig spikrak upp i stolen, och rättar till hörlurarna. Snabbt hackar jag mig in i systemet för telefonsamtal. Mina samtal står uppradade efter datum och längd. Jag letar efter det senaste. Där. Ett samtal mellan nEro(me) och CascoTheKing. 22:16 till 22:18. Vårt samtal pågick i knappt två minuter. Två minuter. Han kunde ha lagt på när som helst. Han behövde bara vänta tillräckligt länge för att signalen skulle gå fram till SEGUO. Och Casco är en affärsmässig man. Han vet att tid är pengar. Jag har svårt att tro att han skulle vänta mer än nödvändigt. Två minuter. En signal som rör sig relativt snabbt. SEGUO som väntar hos Casco, på andra sidan stan. De borde inte hinna hit på mindre än 7 minuter. 3 minuter har gått.
Jag kan hinna.

Jag flyger upp ur stolen, och rotar runt i lägenheten efter min ryggsäck. Jag letar i flera dyrbara minuter, innan jag finner den inklämd bakom soffan. Paniken växer i bröstet. Bara någon minut kvar nu. Jag ruskar bort bilden av en SEGU-vakt i huvudet, och börjar fylla min ryggsäck med mina ägodelar. De är inte så många. Mina lila hörlurar (kanske det dyraste jag äger), min slitna skateboard, kläderna jag har på mig, min handdator som jag bär runt handleden, en rosa datormus, en fickkniv, och ett slitet fotografi i en plastram. De två pojkarna på bilden ler mot mig när jag trycker ner dem i väskan. Jag drar igen blixtlåset, och ruskar på huvudet. Men bilden av pojkarna är fastprintad på min näthinna. De var lyckliga. De log. Det gör jag inte längre. Jag blinkar bort tårarna som försöker tränga sig fram. Bilden av pojkarna blir suddig, och ger tillslut med sig. Jag kränger på mig ryggsäcken, och ser mig omkring i lägenheten en sista gång. För jag vet att jag inte kommer att komma tillbaka. Och även om lägenheten inte är min, så känner jag mig något vemodig när jag öppnar ytterdörren, och stormar ner för trapphuset. För sista gången.

//hackad//;Unde poveștirile trăiesc. Descoperă acum