//hackad//;

Buggar

//n3r0-73151 01:02//;

Vi går. Jag har tappat uppfattningen om tid för länge sedan. Har det gått sekunder? Minuter? Det enda riktmärke jag har är att temperaturen sakta sjunker, ju längre ner vi kommer. Vi måste vara en bra bit under marken nu. Benen värker. Jag svär för mig själv, och förbannar Panterns organisation för att de inte kommit på idén med en hiss. Hon svarar inte. Jag går tyst vidare. Plötsligt stöter jag in i något hårt, och stapplar baklänges. Hon vänder sig om, och väser åt mig. Men jag ser inte henne. Min blick är helt uppslukad av den lilla metalldörren i slutet av trappan, som skiljer mig från svaren på alla mina frågor. Försiktigt ställer jag mig bredvid henne. Hon knuffar till mig i sidan.
"Kom ihåg: håll dig intill mig, stirra inte folk i ögonen. Men framför allt, håll klaffen"
Och med dem orden trycker hon in en lång kombination siffror på kontrollpanelen, pressar ner handtaget, och öppnar dörren till en helt ny värld.

Människor. Överallt. Sittandes. Ståendes. Lutandes intill väggarna. Hela stället är fullt av människor. Jag gör som hon sa, och går tätt bakom henne, medans hon plöjer fram genom folkhavet. Även om flertalet av människorna här ser riktigt obehagliga ut, så lämnar alla plats åt Pantern när hon skrider fram genom folkmassan. Ingen lägger märke till den lilla, besvärade tonårskille som följer i hennes kölvatten. Jag rycker till. En enorm, helkroppstatuerad man ser på mig. Långsamt drar han upp läpparna i ett fult grin. Två rader grova metalltänder glänser i skenet av lysrören i taket. Bugg. Ordet ekar i mitt huvud. Jag ser förfärat omkring mig. Och nu blir det uppenbart. Överallt trängs cyborger, halv-androider, muttar och genmanipulerade människor. Det är inte sant. Jag har hamnar hos en plattform för mördare. Buggar.

En kall hand griper tag i mig. Jag snor runt. Pantern drar med mig djupare in i folkhavet. Mannen med metalltänderna skrattar dovt, och återvänder till sitt. Jag släpper ut all luft jag hållit inne. Och följer efter Pantern i folkmassan. Den här gången tätt intill henne.

Hon stannar upp. Vänder sig om. Blicken i hennes ljusa ögon går inte att tyda.
"Vänta här" säger hon, och haffar tag i en brunhårig kille i min ålder. "Waste, håll ögonen på den här åt mig" beordrar hon pojken, innan hon försvinner in genom en grå dörr i väggen.
Killen, Waste, går fram till mig, och synar mig noggrant. Han fnyser när han är klar, och lutar sig nonchalant mot väggen med armarna i kors.
"Vad heter du?" Undrar han.
Jag håller tyst.
"Hallå, grabben, kan du inte tala?"
Jag blänger surt på honom.
"Käften"
Hans ögonbryn flyger uppåt.
"Attityd" skrockar han. "Jag fattar inte vad hon ser hos dig" tillägger han tyst efter en stunds tystnad.
Jag ler för mig själv. Han är avundsjuk.
"Vad menar du?" Försöker jag.
"Det är väl uppenbart?! Varför skulle hon ta med dig om hon inte gillade dig?!"
"Teoretisk så blev jag inte "medtagen" hit frivilligt. Hon hotade mig med en revolver. Typ." Säger jag. "Dessutom krossade hon mina tår med en av sina vassa klackar" tillägger jag surt.
"Det gör hon med alla" Han ler.
Leendet smittar nästan av sig. Nästan. Jag ruskar på huvudet och tittar bort. Leendet svider i ögonen. Liknar Taki för mycket. Det blir tyst. Killen ser begrundande på mig.
"Varför tog hon med dig hit, då?" Frågar han tillslut.
Jag rycker på axlarna, men han ger sig inte.
"Men du måste vara speciell på något sätt. Berätta! Vad vill hon ha av dig?"
"Men jag vet inte, säger jag ju!"
Han ryggar tillbaka.
"Okej, okej, chilla grabben. Jag bara undra vad du är för nåt. Men om du vill vara aggro, så fine. De e lugnt" säger han och backar långsamt. Han lyfter händerna i en avväpnande gest.
Jag lägger armarna i kors, och tittar bort. Några minuter går av tystnad. Jag ser i ögonvrån att det rycker lite i hans mungipor. Tillslut orkar han inte hålla sig längre.
"Meh, hallå. Vad är du för nåt. Det är inget personligt eller så, jag bara undrar."
Jäklar, vad envis. Jag suckar tungt.
"En hacker"
Han öppnar munnen på vid gavel, men inga ord kommer ut. Tillslut stänger han den, och ser på mig med uppspärrade ögon. Tystnaden ligger tjock mellan oss. Jag vrider på mig där jag står, och önskar att Pantern kunde komma tillbaka snart. Till sist får han fram några riktiga ord.
"En... en... hacker?"
"Ja, en hacker. Vad är det som är så jäkla svårt att förstå med det?" Snäser jag.
"Meh, asså. Du skojar nu, va. Du kan inte va en riktig hacker. Det är omöjligt" Han ler, och väntar på att jag ska bekräfta mitt skämt.
Jag himlar med ögonen, och slår ut med armarna.
"Jo, vad fantastiskt. Här är jag. Guds skapelse, direkt levererad från himlen. Klart att jag är på riktigt. Vad är problemet?"
Reaktionen blir inte riktigt som jag väntat mig. Istället för att le eller skratta, så ser han sig oroligt omkring. Tyst väser han i mitt öra.
"Du vet att du kan bli dödad för det här. Ingen får ta med sig icke-buggar hit. Ingen. Inte ens Pantern. Jäklar. Vad tänkte hon på när hon tog med dig?!"
Jag förstår ingenting. Waste fortsätter att pladdra på, men jag hör honom inte. Mitt huvud är proppfullt av oroliga tankar. Varför spionerade hon på mig på baren? Varför tog hon med mig hit, om hon inte får det? Vad vill hon ha av mig? Jag avbryts abrupt av att den gråa dörren slås upp. Både jag och Waste tittar dit, och hinner höra en mörk röst inifrån rummet innan Pantern stiger ut, och dörren slås igen. Röstens ord ekar i mitt huvud: "Testa honom på ett parti schack, då."

Waste springer fram till Pantern och rycker i hennes jackärm.
"Är e sant, är han en hacker?"
Hon svarar inte, utan ruskar av sig honom, och marscherar fram till mig. Hon rycker tag i min arm, och drar med mig in i folkhavet. Waste ser undrande på oss, när vi försvinner in i folkmassan.
"Kan du spela schack?" Frågar hon.
Jag stannar upp. Gapar.
"Du har just lurat in mig i en mörk gränd, kidnappat mig, hotat mig med en pistol, tagit med mig till din olagliga skurkliga full av mördare- som kanske kommer att döda mig eftersom att jag inte får vara här- och dessutom krossat min fot. Och nu vill du spela schack med mig. Menar du allvar?" Jag drar ett djupt andetag.
Hon ser på mig med ett höjt ögonbryn, och svänger sedan runt, och går vidare. Utan ett ord. Frustrationen pyr under huden. Jag skyndar efter Pantern, innan folkhavet sluts bakom henne.
"Men seriöst, ska vi verkligen spela schack?!"
"Ja" svarar hon kort. Irriterat.
Jag stannar, och ställer mig demonstrativt med armarna i kors.
"Och om jag säger nej?" Fräser jag.
Hon stannar. Jag ser att hennes rygg spänns under den tajta, svarta skinnjackan. Hon kastar sin långa lugg åt sidan, och andas sakta ut. Jag väntar. Hela salen väntar. Allas blickar är riktade hitåt. Det är knäpptyst.
"Jag rekommenderar att du gör som jag säger, om du vill vara vid liv när du kommer härifrån" Hon snor runt, och stirrar på mig med ett genomträngande, ljusblått öga. Jag är glad att den svarta luggen täcker det andra ögat, eftersom ett öga räcker för att få mina knän att mjukna. Blicken är så hård. Djup. Mörk. Hon andas långsamt in. "Om du gör det"
Jag hinner skymta en antydan av ett litet överlägset leende på hennes läppar, innan hon vänder hon sig om igen, och marscherar vidare. Jag spänner käken. Buggarna runtomkring oss ler retsamt mot mig. Någon busvisslar. Vreden sjuder i mina ådror. Jag tar ett kliv. Två. Det tredje steget gör jag medvetet lite för långt. Min sko skrapar emot hennes häl. Hon stannar upp. Långsamt rätar hon på ryggen, och höjer ena foten. Jag är beredd. På någon millisekund har jag flyttat foten, och hennes vassa klack stöter i betonggolvet. Jag småler. Hon tar ett rossligt andetag, och börjar långsamt att gå igen. Jag följer efter. Buggarna ser nu roat mellan mig och Pantern. Alla har slutat upp med sina kortspel och gräl, och betraktar nu händelserna som utspelar sig i mitten av salen. Väntar på att det ska hända något. Jag ler för mig själv. På några steg är jag framme och går precis bakom henne. Våra fötter är millimeter ifrån varandra. Hennes klackar slår hårt emot golvet. Klack. Klack. Klack. Jag stampar hårt på hennes häl.
Inte det mest genomtänkta jag gjort.
Det är över på ett ögonblick.

Hon snor runt, och jag uppfattar en svepande rörelse i ögonvrån. Golvet försvinner under mina fötter. För ett ögonblick är allt jag ser de blinkande lysrören i taket. Ögonblicket är över. Golvet kommer tillbaka. Välkomnar mig med en brännande smärta i rumpan och ryggen. Huvudet bultar. Pulsen brusar i öronen. Jag öppnar långsamt ögonen. Och stirrar in i ett mörk rör. Utgångsröret för ett automatvapen. Pulsen ökar. Hjärtat hamrar hårt i bröstet. Jag väntar spänt på kulan som kommer att komma farandes. Kulan som kommer att avsluta mitt liv. Gick jag för långt? Kommer hon att döda mig nu? Tystnaden ligger tjock i salen. Alla håller andan. Sekunderna går. Och jag börjar inse. Ingen kula kommer. Jag andas långsamt ut. Hennes tysta ord ekar över hela salen.
"Gör. Inte. Om. Det" väser hon sakta.
Jag nickar försiktigt, och gör en ansats att resa mig. Hon trycker ner mig med automatvapnet.
"Gör. Inte. Om. Det"
Men herregud, vad envis.
"Ja, ja, ja. Jag ska inte göra om det" mumlar jag surt.
Hon tar långsamt bort vapnet, och hänger det över axeln. Jag räcker upp en hand mot henne.
"Kan man åtminstone få lite hjälp upp"
Hon svarar med att vända ryggen mot mig och gå vidare. Jag suckar tungt. Benen värker när jag reser mig. Jag följer tyst efter henne.