//hackad//;

Råttor

//n3r0-73151 16/11 23:24//;

Det har slutat snöa. Himlen är becksvart, och gatan är fylld av skuggor. En lampa lyser fortfarande med sitt ostadiga ljus. De andra har stupat. Jag susar förbi de långa skeletten av gatlyktor. Förut var de ljusbringare. Nu är de långa skuggor i mörkret. En ilning går längs min ryggrad. Jag sparkar ifrån hårt. Brädan får en rejäl skjuts, och susar fram över asfalten. Jag söker över de nedklottrade husfasaderna med blicken. 25. 24. 23. Jag stannar upp. I slutet av gränden sitter ett rödmålat plank mitt i vägen. Återvändsgränd.

Jag svänger av åt vänster, och kommer in i en smal gränd. Det är becksvart. Ljuset från den förra gatan tycks stanna upp, och vända om. Försiktigt rullar jag in i gränden. Husen kryper mot mig. Vägen blir trängre, och trängre. Skuggorna växer. Sträcker sig efter mig. Jag sparkar ifrån. Mörkret slukar mig. Jag famlar mig fram. Förblindad. Men, vafan Harlon! Kunde du inte valt nåt  trevligare ställe?! Ingen svarar. Något krafsar bredvid mig. Jag hoppar till. Något kallt stryker mot mitt ben. Hjärtat hamrar febrilt i bröstet. Det är inte sant. Utav all ohyra som var tvungen att bo här, så skulle det såklart vara den värsta. Råttor.

Kackerlackor- äckliga. Möss- tjuvaktiga. Spindlar- påträngande. Silverfiskar- motbjudande. Men råttor. Åh, råttor. De är irriterande, äckliga, hemska, obehagliga, och olycksbådande. Hemska bilder dyker upp i mitt huvud. Sjukdom. Död. Smitta. Förtvivlan. Sorg.
Spökpesten.

2187. En vinter. Ett forskningslaboratorium i Schweiz. Ett biologiskt massförstörelsevapen. Ett misstag. En katastrof.
Och död.
Massor av död. Viruset tar över din hjärna. Spökar. Du blir galen. Lever dina sista 48 timmar i total ovetskap om vad dina handlingar får för konsekvenser. Spökpesten förkortade miljontals människoliv. Men den var inte särskilt effektiv. 48 timmar med symptom från första minuten. Inte så bra smittspridning, viruset. Tänk på det till nästa gång- om du vill utrota mänskligheten, va lite hemligare. Och tack vare sitt lilla misstag, så finns sjukdomen knappt kvar.
Men jag avskyr råttor ändå.

Jag sparkar i mörkret, där jag tror att råttan befinner sig. Min fot möter luft. Tusan också! Men den lilla jäveln ska inte få komma undan. Ljus, ljus, ljus. Jag behöver ljus. Jag famlar med handen vid handleden. En kall, slät skärm. Jag drar fingrarna längs den kalla metallen. Letar... Där! Jag trycker in knappen. Handdatorn ger ifrån sig ett missnöjt läte, och skärmen flimrar till. Slocknar. Jag ger den tio år gamla skrothögen en rak vänster, och den vaknar äntligen till liv. Batterimarkören uppe i hörnet blinkar ilsket åt mig. En röd stapel är kvar. Nivån står med små, finstilta bokstäver bredvid. 7 %. Fan. Med några svep, och tryck på skärmen navigerar jag mig fram till ficklampan. Vägen under mig lyses upp av ett kallt, vitt sken. Perfekt. Det lär bara räcka i någon minut, men det får duga. Och med handdatorns sken rullar jag vidare på den smala vägen. Råttan är glömd och förlåten.

18. 17. 16. 15. Jag stannar upp. Gatan tar slut här. En massiv betongvägg säger åt mig att jag inte kan fortsätta. Skumt. Det var 14. Väl? Vad var det han sa nu igen?
"Det finns en lägenhet. Nummer 14. Harayoku street." Ungefär där såg han sig om i rummet, och kollade bedjande på mig. "Du får vara försiktig, lova mig det" Hans händer skakade. "Och vad du än gör, låt inget hända dig."
Jag brydde mig inte så mycket om det då. Förstod inte vad han menade. Det gör jag nu. Stället ger mig kalla kårar. Klotter, spräckta glasrutor och dumpade ölburkar är jag van vid. Men den totala avsaknaden av ljus, alla råttor och de mekaniska, klickande ljuden är mer än vad jag tål. En ölburk skramlar till bakom mig. Jag snor runt. Gatan ligger försänkt i mörker. Jag drar långsamt upp min fickkniv ur ryggsäcken. Man vet aldrig vem det är som kommer. Det kan väl inte vara SEGUO? Har dem spårat mig? Fångat in och förhört Harlon? Ljuset flimrar till. Min handdator sprakar, och slocknar. Gatan försänks i mörker. Jag hör lätta fotsteg närma sig. Jag backar. Fotstegen upphör. Ett blått ljus blixtrar till. En gatlykta några meter bort tänds. Gatan badar i ljus. Jag skulle blivit lättad över ljuset, om det inte vore för personen på gatan. Med nedböjt huvud, benen isär, och med en pistol i handen står han mitt i gatan. Jag känner igen honom direkt.
Det är mannen från baren.