BRENDON

PROLOG

~Niklas flashback~

Jag vaknade upp från ljudet av min mammas skrik. Det var så högt att halva stan skulle kunna höra det. Jag hörde att pappa gjorde ett skrik han med, sedan ett dunk. Jag gick på tå ut ur mitt rum, sen stälde jag mig vid trappan och lysnade medans jag var så tyst som möjligt.

"No, please don't take him! Please!" Jag hörde min mammas röst, jag är bara 10 år. Men vem som hälst skulle fatta att något var på tog.

Jag upprepade "don't take him" flera gånger. Tillslut fattade jag. Han vill ha min bror. Snabbt men tyst, gick jag in till mammas och pappas rum, han är bara 11 månader. Jag tänker inte låta någon ta honom, inte min Brendon! Jag gömde honom i mitt rum, tills jag hörde att någon kom upp för trapporna.

"Niklas! Låt han inte" mamma tystnade. En del av mig viste att hon var död, men jag hoppades fortfarande. Min dörr öppnades, jag låtsades att sova. Jag kände något vast tryckas in i magen på mig.

Sekunden innan han kom in tog jag min mobil och ringde 112. Jag hade mobilen under kudden, jag skrek så högt jag kunde, så att de skulle fatta att detta är på liv och död. Inte bara för mig, men för min bror. Jag hörde att någon sa att man skickade polisbilar och ambulanser.

"Nicky, hey! Remember me?" Det var min morbror, mamma kommer från USA. Deras mamma var dock svensk så hon lärde sig språket och flyttade hit. Men Josh, han var inte lika dan, han var ond! Jag nicka som svar.

"Good, now where is your brother? I would really like to see him" sa han med ett svagt leende. Till och med en myra skulle kunna se hur fejkat det leendet var.

"I don't know" sa jag. Jag lät rädd och döende. Jag kunde höra syrener efter 1 minut. Sen blev allt svart.

"Det nästa jag minns är att jag vaknade upp med dig vid min sida" sa jag till polisen som skrev ner alla saker.

"Du sa att du hade en bror, Brendon?" Han såg orolig ut.

"Ja, hittade ni han"? Frågade jag oroligt. Han skakade på huvudet.

"Har du någon annan släkting du kan bo hos? Mer än din morbror?" Frågade han. Jag kan bara tänka på en som jag skulle ta in mig.

"Jag har några stycken men... Min faster är nog den ända som vet att jag finns. Min farbror har minnesförlust. Han minns mig inte mågna gånger. I alla fall inte den ja är idag, men den jag var för 5 år sedan." Han nickade långsamt och gick ut för att ringa min faster.

I 5 år har jag letat och hoppats på att min bror jag komma hem, 5 långa år, hoppet värkar förlorat. Tills en dag Amanda, min bästa vän, polisens brorsdotter hittade ledtrådar.