The Dark Lord

1. Hopes POV

Blicken söker sig runt i det tomma rummet, men det känns inte tomt. Och jag vet bättre än att tro att det är tomt, eftersom någon eller något alltid har funnits med mig, sen dagen jag kom hit för flera år sedan. Kanske är det pappa, men det har jag svårt att tro. För.. det känns inte som han. Det känns som någon annan, något bortglömt.
En suck lämnar mina alltför torra läppar och jag blundar hårt, närvaron försvinner inte och jag har sedan långt tillbaka vant mig vid den. När jag öppnar ögonen igen är rummet mörkare än innan, och jag håller in dagens andra suck. Hur många gånger kan man sucka på raken? Medan jag drar på hoodiens luva känner jag närvaron krypa närmare, nästan som att den försöker ta sig in i mitt skin. Ta min kropp i besittningen, men jag vet att det inte kommer ske. För ingen kan ta mig i besittningen.
Folk häromkring tappar hela tiden förståndet, eller tas i besittningen snarare. De händer i hela landet, med alla. Och allt leder alltid till samma sak; han får som han vill. Och så försvinner det ju folk, alltid folk som ser saker på ett sätt som verkar fel. Folk som inte vill vara kvar i det här landet, eller folk som säger nej. De försvinner, och ingen ser dem igen. De får inte se de som de en gång älskat.
Jag drar snabbt undan gardinerna och de svaga solstrålarna tar sig in i mitt rum. Mörkret kryper långsamt bort, medan strålarna tar dess plats. Ögonen knips ihop av det starka ljuset innan de vänjer sig vid det. När mina ögon sakta vant sig vid ljuset tar jag min väska och smiter ut ur fönstret.
Det är alltid lite knepigt med just den delen, eftersom någon kan se mig. Men å andra sidan, vad ska de göra? De kan inte stoppa mig, de kan ingen. Men de kan se mig, och förstå att jag inte är den flickan jag låtsas vara. Det är inte det att det är fel att ta sig ut -det får man. Det är det att då är man just det jag är. Ett monster som överlever på blod. Och då är man tydligen mörk, men det är jag inte. Jag är inte ljus heller, jag är grå. En blandning.
Ännu ett problem med mig, jag vill inte vara mörk, men inte heller ljus. Jag vill inte vara en del av något av de sakerna. Jag vill inte förändras, och jag vill verkligen inte behöva följa någons order. Inte ens hans order. Men, man väljer aldrig själv hur man gör här i livet. För jag är vad jag är, och får leva med det, varken jag vill det eller inte. De är mina krafter ett tecken på, eftersom de inte går att stoppa. De blir värre för var dag som går. Om några månader får jag reda på vem jag är och vilken grupp jag tillhör. Varför? Jo, jag fyller 18. En 18 årig person får veta sin sanna natur, och sanna namn.
Tyst hoppar jag ner från fönstret och hamnar på marken, oskadd. Mina torra läppar är ett tecken på det jag hatar. Det jag fruktar. Jag måste jaga. Jag måste få i mig blod, och det snabbt. Annars kan jag dö, och det tillåter ingen. Som att det skulle hjälpa, jag vill inte dö.
Men, jag börjar känna mig speciell som säger men här, jag måste inte bara ha blod. Men mitt andra val är inget jag vill ha, jag vill inte ha näring från krafter, jag vill inte behöva ta något som någon annan är beroende av. För folk är beroende av sina krafter, om det så är en eller flera. De vill bara kunna använda dem, vissa mot andra och andra för att hjälpa sig själva. Men ingen verkar förstå varför vi har dem. Eller så bryr de sig inte om varför vi har våran krafter -vi bara har dem. Men jag vet bättre, eller det är det jag tror iallafall, vi väljer inte själva, eftersom någon vill ha makt. Och den någon är han, han vill kunna bestämma och ha makt. För makt har alltid haft den påverkan på någon, man vill bara ha mer. Och hur får han makten? Jo, han använder oss. Svaret på alla frågor. Vi är bara ett experiment.