The Dark Lord

9. Hopes POV

Han ger mig breven, och när jag kollar upp på honom är det inte svårt att inse att han inte förstår någonting, detta är en nyhet för honom. Till och med blodet är välkänt, doften i det. Hela brevet är något jag redan sett, men han vet såklart inte det, han vet typ ingenting om mig. Jag frågar såklart om han vet vad det är för brev, men han vet inte, och jag håller inne en hög suck. Detta kan inte vara sant.

   "Du behöver inte vara så dryg", nästan snäser jag som svar, men inte ens jag kan förbereda mig själv på mina humörsvängningar, så självklart kan inte han det heller.

   Jag öppnar upp kuvertet och kollar på pappret inuti, efter att ha talat med honom. Han blir genast väldigt upphetsad om att få veta vad som står. Han blir nyfiken, vilket inte är vanligt honom med andra men med mig är det nästan en vardag, och jag måste hålla inne mitt leende för att inte visa hur glad jag är över att han faktiskt litar på mig -vågar vara sig själv.

   "Det är ett pergament papper.", jag ser hur han inte förstår så mycket så jag lägger snabbt till; "Har du aldrig sett pergament papper förut?"

   "Jo...", jag vet redan att han ljuger, så nästa svar förvånar mig inte "Nej", han är fortfarande uppriktig.

   Jag börjar förklara vad ett pergament papper är, och tar sedan upp brevet och börjar läsa, såklart är det på latin och jag översätter det sedan. Medan jag läser växer en oro inuti mig, för han ska göra detta själv, men han är för ung. Han kan inte välja att göra allt ensam, för det första skulle jag följa efter, jag kommer inte bry mig om han lyssnar eller inte, jag kommer göra som jag vill. Han är okunnig om världen, han var bar åtta år när han kom hit, åtta år i friheten. Åtta år med sin mamma, det är ingenting.

   Det är inte heller samma sak som med mig, jag har alltid kunnat gå och komma hur jag vill och jag har alltid gjort det, för det spelar ingen roll vad någon säger, jag kommer fortsätta göra det.