The Dark Lord

7. Hope's POV

"Psssst ska vi upp till rummet och lösa det här med breven?", frågar han och jag nickar bara lätt, medan jag går ut i den alltför tomma korridoren. Allt är för mycket. För tyst, för mörkt och för ondt.
   Fragment av minnena flyger genom mitt sinne, men jag skjuter undan de. Min blick faller över väggarna och jag kan bara ställa mig själv en fråga. Vad skulle den person som ser vad som kommer hända, det som hänt och de som händer, se om den personen kom in i denna korridor. Skulle han, eller hon, se misshandel?
   När jag började här, så hittade jag genast papprena om byggnaderna. Det var tydl igen ett fängelse en gång i tiden -som man renoverat. Jag var rädd när jag fick veta det, men inte längre. Visst, det händer skumma saker, men det gör de ju överallt. Andar försöker ta sig tillbaka, och så vidare.
   När vi väl kommer till hans rum, inser jag, precis som alltid, hur lyckligt lottad han är. Han har ett eget rum, men.. någon har varit där.
   "Vem har varit här inne?", frågar jag försiktigt. Han svarar men jag lyssnar inte, jag går in efter honom och ser hur förstört hela stället är. Min blick flyger överallt, tills jag känner lukten.
   "Kolla där", säger han och jag kollar på tvn. Men min blick fastnar på något helt annat. Soffan.
   "Vad i helvete är det där?", säger jag och förstår att de är källan till lukten. Jag ryser till bara av att kolla på den vidriga färgen, och det blir inte lättare av att det är en slemmig äcklig klump. En slemmig vidrig rosa klump. Och den ser ut att leva. Jag ryser till och backar två steg och kollar runt i rummet, överallt men inte på klumpjäveln.
   "Det är Blob min slime varelse som jag skapade med mina krafter", svarar han. "Blob flyg in i ditt rum och lyd din mästare", tillägger han och jag ryser till. Har den vidriga klumpen ett namn nu också?
   "Ok", säger Blob. Jag hoppar nästan ur skinnet när den svarar.
   "Kan den prata?!", säger jag förnämt medan den äckliga saken flyger sin väg.
   "Ja Hope, de kan den", jag ryser äcklat till "Okej, ska vi läsa mina brev nu?", jag nickar svagt, och är livrädd. Jag vet redan vad breven handlar om.
   "Visst", svarar jag bara tyst, efter att ha varit tyst så länge.
    "Oj, kan du prata", säger han retsamt åt att jag varit tyst så länge, jag ger honom en mördande blick och håller inne ett irriterat morrande. Han börjar skratta men jag blänger bara på honom med en min som skulle få vem som helst -förutom honom- att springa iväg. Idiot.
    "Argh, det är inte kul, Dark", väser jag fram mellan sammanpressade läppar.
    "Okej, jag går och hämtar breven", svarar han snabbt.
    "Mm, bra", muttrar jag och ser på när han hämtar breven. Vax Stämpeln glänser i rött men jag kollar snabbt bort, eftersom blod lukten är för stark.
    "Kolla vad jag har här, Hope".
    Jag kollar på brevet, men kan inte kolla på den. Så jag kollar snabbt bort, men lukten borrar sig ändå in i mina näsborrar. Paniken vill dra över mig, men jag kan inte låta det ske, jag måste koncentrera mig. Skulle jag tappa koncentrationen skulle jag lätt kunna tappa behärskningen och han skulle få veta vem jag egentligen är, en listig mördare.