Glömmer dig aldrig, men glömmer just nu | Hov1

Kapitel 10

Jag sitter på bussen på vägen hem med Fanny. Vi skulle varit tillsammans efter skolan idag men hennes tränare hade tydligen satt in en extra träning inför någon match. Så det sket ju sig.

Fanny viskar lite diskret "Har du träffat någon än?" och vickar på ögonbrynen.

Jag förstår först inte alls vad hon menar.

"Träffat vem?" Jag ser säkert ut som ett levande frågetecken.

"Någon kille såklart!" Det känns som att Fanny skriker det över hela bussen. En tant som sitter framför oss vänder sig om och ler lite, som om hon vill säga att hon har varit med om precis samma sak.

"Hur skulle jag ha kunnat träffa någon? Det har liksom gått typ tre dagar av skolan."

"Amen jag vet väl inte, du måste ju börja visa lite känslor ibland." Hon tittar länge på mig och ser ut att vara på väg att säga något mer men det skiter jag i för jag har banne mej en massa att säga nu.

"Ursäkta? Vadå "börja visa lite känslor"" härmar jag kränkt.

Fanny ursäktar sig lite snabbt och sen börjar hon helt plötsligt prata om något matteprov som jag just nu inte bryr mig ett dugg om.

När jag sedan går mot den ljusblåa villan som min familj bor i så tänker jag på vad Fanny sa. Jag är ingen känslokall person, snarare tvärt om. Och det vet hon. Alla de gångerna i högstadiet när jag kärade ner mig i alla möjliga killar. Jag visade vad jag ville men i slutändan så var det jag som blev krossad av min dåvarande kille. Det sved, notera sved och inte svider. För jag tänker inte på honom längre. Så jag antar att det bara var stundens hetta som tog mig och att jag kanske inte var lika kär som jag trodde. För det är rätt konstigt med mig egentligen, har jag märkt efter dessa år. Jag kan tro att jag blir jättekär i en kille utan att jag inte känner mer än en liten crush kanske. Men jag antar att det bara är suktandet av att ha någon, hur sjukt och hemskt det än låter.

Grinden gnisslar lite och så fort jag öppnar ytterdörren så kommer Rufus springandes mot mig i raketfart. Det var faktiskt riktigt roligt at ha en hund. Jag kan känna mig ensam ganska ofta och då är det skönt att veta att man aldrig är ensam på riktigt. Det var ungefär när jag var tio år som jag hade börjat tjata om att vi skulle skaffa en hund. Först så gick ju såklart inte mamma och pappa med på det. Men då ställde sig Oliver, min ett år äldre brorsa på min sida och eftersom vi lovade att hjälpas åt så åkte vi tillslut och hämtade Rufus, en liten golden retriver. Jag var nog den lyckligaste i världen då, Oliver också.

Jag springer upp för trappan till övervåningen och mitt rum där jag kastar mig på sängen. Det vita överkastet blir lite skrynkligt och kuddarna hamnar lite överallt. Som den duktiga elev jag är, så tänker jag plugga lite på fysiken med tanke på att jag faktiskt har prov om en vecka. Men jag hinner bara läsa igenom några stycken i boken så ringer han. Noel.

Jag börjar fundera, Ska jag verkligen svara?Men min inre röst säger: Ja det är klart att du ska svara Nora!

"A hej" Jag försöker låta självsäker.

"Jo tjena" Hans röst får mig att bli helt stum. Trots det lyckas jag tillslut få ur mig några ord.

"Ville du något särskilt?" På riktigt, var det det bästa du kunde säga? Skrattretande.

"Ehh, asså jag..." Han låter med ens lite nervös. "Jag undrar om du typ skulle vilja ses? Bara vara hos mig och hänga typ."

"Aa absolut, jag kan komma nu direkt."

"Nice, syns snart då!"

"Vänta Noel, lägg inte på! Jag vet ju inte vart du bor"

"Juste fan, skickar adressen och vilken buss du kan ta"

"Yes yes bra tack"

Vad är det som händer, en timme har gått och nu går jag upp för trapporna till lägenheten där Noel bor. Långsamt trycket jag på ringklockan och tar ett djupt andetag som min gamla psykolog en gång lärde mig ta vid stress och nervositet. Nu hör jag hur någon går mot dörren och vrider om låset. Om jag har handsvett? Nej, nej, nej. Inte alls. Dörren öppnas och där står Noel och ler lite mot mig. Håret är lite sådär lagom långt och vågigt. Det ser lite fuktigt ut också, som att han nyss duschade. Fan vad snygg han är ändå.

"Kom in då, eller ska vi stå såhär ett tag till?"

Jag kan verkligen inte låta bli att le åt honom. Han måste ha någon sorts unik inverkan på mig.