Glömmer dig aldrig, men glömmer just nu | Hov1

Kapitel 4

"Aj, fan" säger jag och håller mig för huvet.

"Oj sorry, hur gick det?" säger killen som precis slagit upp en dörr i ansiktet på mig.

"Vafan tror du!?" säger jag en aning för surt.

"Men det var ju inte meningen att du skulle komma gåendes med raska steg just när jag ska öppna dörren," säger killen med en ironisk betonad röst.

"Se dig för nästa gång i alla fall," säger jag och reser mig upp från golvet. Smärtan har dämpats sig lite, men tror jag måste gå till skolsystern och få en tablett.

"Ska bli fröken," säger han med en aningen för dryg ton, för om blickar kunde döda skulle han förmodligen vara död just nu. Men eftersom min huvudvärk påverkat mig en hel del orkar jag inte slösa min tid på en sån där människa.

Jag går förbi killen med det små lockiga, bruna håret och öppnar dörren. Sedan ger jag honom en sista blick innan jag lämnar händelsen bakom mig.

Jag hinner dock inte komma långt innan jag hör snabba steg bakom mig.

"Hur är det? Snackade med Ludde precis. Han sa att han drämde upp dörren rätt i ansiktet på dig," säger gestalten bredvid mig som visar sig vara Noel.

Hur visste ens den där Ludde att det var jag?

"Ja det kan man väll säga, men ja jag mår bra" svarar jag obrytt.

Just nu orkar jag ärligt inte prata med Noel. Det ända jag vill är att få en tablett av skolsköterskan så jag kan må lite bättre och fortsätta dagen.

"Vart ska du?, frågar Noel efter en stunds tystnad.

"Skolsköterskan," svarar jag kort, utan att ens ge honom en blick.

"Ska jag hänga med? Har ändå religon nu, hatar det,"

"Nej det behöver du inte,"

"Men jag vill,"

Snart kan jag inte hålla det inne längre. Mår ju inte tipp topp direkt.

"Men Noel jag klarar för fan att gå till skolsköterskan själv. Kan du låta mig va,"

"Förlåt för att jag försöker vara lite schysst," säger han lite lättkränkt.

"Bara gå," säger jag tröttsamt. Vad är det han inte fattar.

"Visst, som du vill," säger han och går.

-

Alarmet slår emot mina öron. Fan, jag måste somnat när jag kom hem igår. Jag lägger min blick mot nattduksbordet där jag synar min mobil.

Mamma 6:21
Hej gumman! Ville inte väcka dig igår när jag kom hem, du såg så söt ut❤️ men jag gjorde några pannkakor som du kan äta till frukost. Vi ses sen. Puss

Pannkakor. Jag känner hur det kurrar till i magen. Har ju inte ätit sen skollunchen igår.

Jag går ur sängen motvilligt och drar på mig en stor tjocktröja. Sedan styr jag mina ben mot köket.

Det låg pannkakor i kylen, som mamma skrivit. Jag lägger pannkakorna i mikron i någon minut, undertiden sätter jag på lite musik.

Från och med du, Oskar Linnros.

Jag dansar och sjunger med, men stoppar mig själv när jag känner huvudvärken krypa fram. Hade glömt för en minut vad som hände igår. Varför blev jag ens sur på Noel?

När jag ätit och fixat mig, lämnar jag lägenheten med musik i öronen och stora steg mot tunnelbanan.

Väl på skolan lägger jag in min väska och jacka, och plockar fram svenska mappen. Svenska är ändå ett helt okej ämne, jag gillar liksom att skriva. Dock ligger salen på andra sidan byggnaden,  1 våning upp. Så jag stänger mitt skåp och styr mina steg mot trapporna.

När jag tagit mig upp för dem tre hemska trapporna går jag förbi 2:ornas skåp. Jag ser stora gäng med killar och tjejer i hela korridoren. Känns ju så kul att salen ligger längst bort i korridoren. Men vad ska jag göra åt saken.

Jag börjar gå med snabba steg och försöker skapa så lite uppmärksamhet som möjligt kring mig. Dock hör jag ett antal busvisslingar. Det gör mig obekväm.

När jag nästan är framme vid salen ser jag Noel komma mot mig. Vi möter varandras ögon, men det är något fel med hans. De lyser inte som vanligt. De är inte kristallblå.

"Hej,"mumlar jag fram när han är tillräckligt nära för att höra.

Han bara kollar på mig. Han säger inget. Han ler inte ens. Hans ansiktsuttryck var tomt. Han bara går förbi.

Jag stannar till och vänder mig om och kollar efter honom. Han går fram till Ludde, killen som smällde upp dörren på mig, och resterande av deras gäng. Jag känner igen ett flertal av dem. Ludde och Noel gör en slags brohug. Jag ser hur Ludde stelnar till när han ser mig. Jag möter han med blicken utan något slags ansiktsuttryck. Jag ser hur han säger något till Noel. Noel bara rycker på axlarna.

Jag ser att Ludde återigen säger något, men denna gång med lite hetsiga rörelser, rörelser som tyder på att han är arg. Noel vänder sig om och tittar på mig, sedan vänder han sig till Ludde igen. Efter en stund puttar Noel till Ludwig lite lätt och vänder sig sedan mot mig, och börjar gå, mot mig.

💓
Ajdå!! Vad tror ni händer?
Hoppas ni gillar kapitlet!