Glömmer dig aldrig, men glömmer just nu | Hov1

Kaptiel 8

Det plingar på dörren och Fanny är snabb med att öppna. Jag bestämmer mig för att sitta kvar i soffan då jag inte känner för att resa mig upp. Någon minut senare kliver Fanny och Ludwig in i vardagsrummet. De ler stort och Ludwig kommer fram och kramar mig. Sekunden efter kliver han in, han jag inte hade förväntat mig att se. Genast började jag släta till håret och räta på mig. Mina röda kinder var dock inget jag kunde hindra, men jag försöker dölja dom så mycket som möjligt genom att lägga blicken långt ner i min mobil.

Han slår sig ner i soffan bredvid Ludwig och de sitter och snackar om gårdagens fest. Jag känner redan hur mina kinder hettas upp återigen, men jag kan även se att de andras kinder blir som mina. Jag tror vi alla ångrar delar av kvällen igår. För att lätta den stela stämningen öppnar jag min mun för första gången sen han klev in i rummet.

"Är ni hungriga?" säger jag och de alla vänder blickarna mot mig.
"Jag är svin hungrig asså," säger Ludwig snabbt.
"Ska vi beställa pizza?" säger Fanny med stora ögon.
"Aa fan vad gott," säger Noel otålig.
"Amen kan inte ni två dra och hämta pizzan, det ligger ju vid Ica?" säger Fanny och vickar på ögonbrynen.
"Vi?" säger jag och Noel i kör. Vi båda kollar lite generat på varandra.
"Ja ni," säger hon och pekar på oss.
"Ta mitt kort," sa Ludwig och räcker fram det till Noel.

Han sträcker sig och tar det lite osäkert, sedan kollar han på mig. Jag reser mig hastigt och går ut till hallen. Jag känner mig så obekväm. Liksom Noel och jag har nyss bråkat, eller inatt blev vi väll typ sams eller nått, men ändå. Dessutom vet Fanny om detta, så det var taskigt. Men det är ju inte hela världen.

Jag sätter på mig skorna och jackan, likaså gör Noel, sedan beger vi oss mot pizzerian.

Redan när vi kommer ut ur porten tar vi avstånd från varandra. Skulle tippa på en meters mellanrum mellan oss. Jag kan inte låta bli att fnissa till lite. Liksom på riktigt vi är sexton sjutton år. Jag hör hur han börjar fnissa lite han med.

Jag kollar försiktigt upp på honom. Vi möter varandras ögon och redan då försvinner jag mig in i en annan värld, en värld som står still och tar vara på varenda sekund. Vi båda saktar ner våra steg automatiskt och vi släpper inte blicken från varandra. Jag får en känsla, en unik känsla, någon jag aldrig tidigare känt. Den kryper sig fram i magen och mitt hjärta blir varmt. Det är läskigt att känna så, för vad betyder en sådan känsla?

Svaret hinner jag dock inte komma på för som jag tidigare nämnde befann jag mig i en annan värld tillsammans med Noel, så ingen av oss lade märke till att vi faktiskt går på en gata där lyktstolpar existerar. Så jag slår i lyktstolpen och hamnar i det blöta gräset med rumpan först. Noel brister ut i skratt och jag kan inte hålla mig heller. Han viker sig av skratt medans jag försöker ställa mig upp. Jag får ingen hjälp direkt då han verkligen aldrig slutar skratta.

Efter ungefär fem minuter är det färdig skrattat och vi forsätter våran promenad till pizzerian. Ända skillnaden från tidigare är att vi faktiskt snackar med varandra. Den lilla olyckshändelsen lättade nämligen på stämningen.

-

Vi kliver innanför ytterdörren med varsin pizzakartong i handen. Det luktar så gott och jag är så hungrig. Jag hör hur Ludwig och Fanny reser sig från soffan i vardagsrummet men eftersom jag står med ryggen emot ser jag dem inte.

"Öhh vad fan har du gjort?" säger Fanny så fort hon ser mig och skrattar.
"Jo men asså, på något vis lyckades jag gå in i en lyktstolpe och halkade till lite och hamnade i det blöta gräset," säger jag och ler ironiskt.

Alla brister ut i skratt, även Noel återigen. Jag ger dom alla den så kallade mördarblicken. Noel ger mig ett svagt leende, uppenbarligen för att han får lite skuldkänslor. Men något har förändrats i hans ansikte. Det är inte som förut, det är något som får honom att lysa. När jag möter hans blick förstår jag genast vad. De kristallblå ögonen är tillbaka. Mina mungipor glider upp långt och det pirrar till och med till i magen.