Tiden Är En Illusion...

Kapitel 5. Dalenna

~25 December 1912~

Det är äntligen jul afton och alla mina vänner och självklart min familj är här och firar med mig. Och jag är så himla glad att äntligen få vara här och vara frisk från alla mardrömmar om flickan.

Fast jag tänkte hela tiden på drömmen jag hade för många månader sedan om att hon springer i skogen och pojken som tar min hand och går mot mitt rum. För tänk om den pojken dyker upp här? Nej, jag hade på mig en av mina sommar klänningar och det är vinter nu...

Under hela dagen pratade vi och skrattade och hade det riktigt trevligt men snart måste gästerna åka så dom kommer hem till London och slipper snön här ute.

När festen är över och alla har åkt och dom som stannade har gått och lagt sig stannade jag uppe vid brasan och plocakr fram min dagbok.

~26 December 1912~

Jag vaknar långt senare av att golvet knarrade, jag sätter mig upp. Men det ör ingen där. Jag tar min dagbok och går så tyst jag kan mot mitt rum.

Då ser jag den, på golvet ligger det en stor bok. Jag plockar upp den och fortsätter till mitt rum.

Jag lägger den stora boken på samma ställe som min dagbok: ett utrymme bakom en tavla. Jag hittade det utrymmet nör jag skulle ställa mig upp från sängen när jag hade den jobbiga huvudvärken och jag ramlade och råkade ta tag om tavlan och den ramla ner från väggen.

Jag kröp ner i sängen och somnade fort. Jag vaknar senare av att någon strycker min kind lätt. Det är han...

...Liam...

-Vad gör du här? frågar jag medans jag sätter mig upp och håller täcket med handen mot halsen. -Ville träffa dig. Han pussar mig på pannan och går snabbt ut från mitt rum.

Jag ringde efter mina personliga påklädnings tjejer för jag behöver hjälp med den klänning som jag vill ha idag.

När jag äntligen har fått på mig min korsett och klänning och skor och underbyxor och allt annat kan jag äntligen gå ut från mitt rum, när jag kommer ner i biblioteket sitter Liam nersjunken i en bok.

Jag harklar mig och han tittar upp -Hej, så har du lust att gå ett och ta en promenad? Frågar han medans han tittar ner i boken igen. -Ja, nu eller? Han nickar och stänger boken. Han tar min hand och går ut från biblioteket.

Utomhus var det ganska kallt, men som tur var hade vi tagit på oss våra kappor och varma hattar och vantar. -Så... säger jag och han tittar på mig, så jag fortsätter. -Jag antar att du vill prata ostört med mig. Han nickar och tittar sig omkring.

-Jag har tänkt åka bort ett tag, inte långt jag ska bort till Dublin i Irland men jag är hemma innan snön är borta.

Jag försökte att smälta det han precis hade sagt, men jag visste inte vad jag skulle säga så jag tittar rackt framför mig på den lilla snö täkta stigen. -Ska du inte säga något? Frågar han. -Jag vet inte vad jag ska säga Liam. Jag är glad för din skull, men jag kommer att sakna dig så himla mycket. Han drar in mig i en kram, en lång och mysig kram.

-Och när jag kommer hem har jag en stor överraskning till dig, viskade han i mitt öra. Och det fick mig att lee.

~28 December 1912~

Han vinkar hej då till mig och sen hoppar han in i vagnen som dras av 4 vita ston.

-Jag ska skriva till dog så ofta jag kan, skriker han till mig och jag vinkar bara ännu mer.

När jag inte kan se vagnen längre går jag in i värmen och där står min mor och far. Dom tar mina händer och drar in mig i biblioteket, där inne står det en flicka och dammar av böckerna och hon tittar på oss, niger och går så fort hon kan ut ur rummet.

När dörren stängs öppnar mamma sin mun. -Jag ser vad som händer, säger hon och sätter sig i soffan som finns där. -Men jag tycker att han är inget bra för dig.

Va??? Hade jag lust att skricka men jag ville vara en bra dotter så jag frågar istället: -Varför? Varför jag älskar honom säger jag och det hade jag ingentligen inte tänkt säga men det slänk ut. -Det kommer inte på frågan gormar pappa. -Vi har redan fixat dig en karl från en annan del av London.

Jag struntade nu i vad som en bra dotter ska göra och be te sig. Jag sjrek av frustration och sprang ut från biblioteket, sprang mot hallen satte på mig min hatt och mina hattar.

Utomhus sprang jag mot stallet och öppnade dörren, plötsligt spreds ett lungn inom mig tackvare hästarna. Jag går långsamt mellan boxarna tills jag kommer fram till en tom box.

Jag går vidare till nästa box och den var också tom, jag räknade dom toma boxarna...1...2...3...4

4 stycken av våra hästar saknas, jag går vidare till våran kusk, som ska ha koll på våra hästar.

I hans rum fanns det en säng, ett bord och ett par stolar...och hästarnas grejer förstås.

När jag knackar får jag inget svar så jag öppnar dörren, rummet är tomt. Jag rusar ut genom bakdörren till stallet och där ute står det en vagn och dom fyra saknade hästarna.

Och den som sitter och håller tömarna är kusken...dörren öppnas och Liam hoppar ur. -Vad gör du här? Jag trodde du skulle till Dublin... Han tar min hand och jag hoppar in i vagnen. Och när dörren stängs börjar vagnen att rulla.

-Jag vill att du hänger med mig till Dublin. Säger han efter många minuters tystnad.

-Jag kan inte, mina föräldrar skulle aldrig tillåta mig åka med mig. Han bara nickar som svar. -Vill du veta vad dom sa till mig r du hade åkt? Han nickar igen. -Dom sa att dom har hittat en karl till mig från en annan del av London. Och att jag inte får älska dig.

Han tar min hand igen och sätter sig bredvid mig. Jag lutar mitt huvud mot hans bröst och då känner jag att gråten är på väg och jag lpter den komma.

När jag slutade att gråta ser jag ljuset från London svagt i horisonten. -Kör ni hem mig? Frågar jag och nu äntligen svarar han. -Ja, så du kan packa.

När vagnen stannade utanför mitt hus, kom en av dom som har jobbat hos oss längst. -Godkväll Dalenna. -Godkväll Mrs Minora.

Hon följde mig och Liam i men hon lätt honom inte följa oss till mitt rum. -Vart är dina föräldrar? frågar hon medans vi går den sista biten till mitt rum. -Dom är kvar på herrgården, men jag får följa med honom till Dublin. -Är dom kvar? Jag nickar.

I mitt rum tog hon fram mina resväskor och började packa kläder som skulle passa vädret på Irland. -Har du varit på Irland, Mrs Minora? -Ja, för många år sedan med eran mor. En helt fantastisk resa.

När hon och jag var äntligen färdiga hämtade hon några som skulle bära ut mina väskor till vagnen. -När kommer ni tillbaks Dalenna? -Innan snön är borta.

När jag går in i vagnen före Liam vinkar hon med en liten bit tyg och jag vinkar tillbaks. -Det tog en stund, sa han medans han stängde vagnen och vagnen började rulla. -Ja, hon frågade hela tiden om vad jag skulle ha med mig och hur länge. Så ja det tog en stund.

När vi precis ska runda hörnet på huset ser jag en välbekant vagn och jag hoppas att dom i vagnen inte ska känna igen kusken. Vagnen fortsätter i lika fort fart förbi oss och den stannar utanför mitt hus och ur den kommer min mamma och pappa.