Tiden Är En Illusion...

Kapitel 13. Dalenna, 1913.

Det kändes som flera år men det handlade bara om några timmar innan det kom en tjänsteflicka in. Tjänsteflickan var den enda som förstod min hjärtesorg.

-Jag vet att du vill var ifred. Säger flickan med en liten röst. -Men du har besök. Detta fick mig att bara vilja kryppa längre in under mitt fluffiga täcke. Men tillslut blev jag nyficken, och tar bort täcket från min kropp och snart går jag ner för trappan som leder till hallen.

Nere i hallen stod han, han som fick mitt hjärta att gå i tusen bitar.

Jag stannade mitt i trappan och tittade på honom en stund och han tittade tillbaks, efter några minuter vänder jag mig om och går upp för trappan. -Vänta! Hör jag honom ropa men jag stannar inte jag fortsätter in i mitt rum och stänger dörren och låser den.

Och det var då tårarna började rinna ner för mina kinder och jag lutar mig mot dörrens hårda yta, när han började banka på dörren veck sig mina ben under mig och snart satt jag på golvet och tårarna ran en efter en ner för mina röda kinder.