Tiden Är En Illusion...

Kapitel 7. Liam Walsh Dåtid.

~26 December 1912~

När vi äntligen gick på fartyget som skulle ta oss till Irland, var jag helt säker på att hennes föräldrar inte skulle ta henne ifrån mig.

När båten lämnar hamnen ser jag två personer som springer så fort dom kan mot båten, men det är försent för dom.

~27 December 1912~

Jag berättade inte för henne om personerna som jag antog var hennes föräldrar.

Sen vi lämnade London har hon blivit gladare och gladare och det gör mig glad, mina föräldrar låter oss inte sova i samma rum men vi har rummen bredvid varandra.

Från och med att vi lämna London ska det ta 4 dagar att åka till Irland och Dublin. Dom första dagarna var jobbigast för Dalenna, att åka på sin första tur över havet och man blir sjösjuk. Men det gick över efter ett tag.

~29 December 1912~

Dagen innan nyår fick vi faktiskt sova i samma rum men bara för att hon blev så sjösjuk att hon behövde någon och jag sa direkt att det gör jag. När jag går in i hennes rum, stänger jag dörren och går fram till hennes säng.

Hon sträcker ut sin hand och jag tar den och sätter mig på en stol som står vid henbes säng. "Hur är det?" Hon tittar på mig en lång stund innan hon svarar med en sprucken röst. "Bättre än tidigare, men inte helt bra" Jag släpper hennes hand och börjar att strycka hennes svettiga panna.

Medans jag strycker bort svetten ler hon ett litet leende. Hon somnar snart efter det och jag stannar vid hennes sida ända tills jag kan se solen gå upp för horisonten.

~30 December 1912~

När hon vaknade den morgonen hade jag fortfarande inte slutat strycka hennes panna. "Idag går vi iland" sa jag när jag såg att hon var helt vaken. "Och då kan du få en riktig doktor" fortsatte jag.