Jag begav mig emot rektor saken. Nu taggar vi livet. TJUHO!!!!
"Ms Parker välkommen in" säger rektor när jag kikar in. Välkommen och välkommen. Jag hade hellre varit ovälkommen så kunde jag få gå här i från i stället.
Jag satte mig på en stol. Och blängde surt på Tiffany som satt bredvid mig. Men såklart med ganska mycket avstånd. Henne vill man ju inte vara nära. Hon såg verkligen vidrig ut. Hennes smink hade runnit så mycket att hon liknade en struts, en koala och en ful tjej på 17 år.
"Tjejer vad hände egentligen?" Frågar rektorn och suckar. Innan jag hinner säga något öppnar tiffany sin fula käft och börjar babbla.
"ZOE BARA HOPPADE PÅ MIG I KORRIDOREN OCH JAG HADE INTE ENS GJORT NÅGOT åt HENNE!!" började tiffany och tvingade fram ett par låtsad tårar, jag orkar inte ens säga emot. Liksom okej? Tro det du. Rektorn ser besvärad ut när han säger:
"Ms Smith vi har vittnen som säger att de såg dig slå till Ms Parker först". Tiffany sjunker ner och blir alldeles röd i ansiktet.
Sen vänder sig rektorn till mig.
"Kan vi få höra din sida av historien?" Frågar han.
"Äsch det blev bara ett litet missförstånd mellan oss" säger jag och flinar. Nu tänker ni, varför sa du inget till honom? Jo för att jag är inte en sån som orkar med så mycket bråk förstår du. SÅ det är bara lättare att alla får tro att dom vet vad som hände. Tiffany vänder sig om till mig och ler lite svagt. Jag ler INTE TILLBAKA. Bara för att jag inte sa något betyder det INTE att jag vill le eller bli vän med henne. Jag menar hon berättade faktiskt att hon hade haft sex utan att jag hade frågat sen så slog hon mig bara. Aja.
"Säkert?" Frågar rektorn och höjer ögonbrynet mot mig. Jag nickar och lika så gör Tiffany. Återigen suckar rektorn innan han säger:
"Jaja ni hade faktiskt ändå slagsmål så jag har inget annat val än att ge dig avstängning Ms Smith och kvarsittning i tre dagar efter idag Ms Parker" säger han. Tiffany ser ut som om hon ska börja gråta. MEN BITCH. MYCKET HELLRE att man blir avstängd än att man måste ha kvarsittning. Ååååh. Jag nickar och sen låter rektorn oss gå ut.
"tack" säger Tiffany tyst. Men hör är inte jag snäll inte.
"Ursäkta jag hörde inte riktigt" säger jag högt.
"Tack sa jag" sa Tiffany högre.
"Det här betyder inte att jag gillar dig. Jag orkar bara inte med massa förklaringar" säger jag. Tiffany nickar. Sen går hin med ned sänk huvud ut ifrån skolan.
Helt plötsligt hoppar ett ansikte upp i mitt ansikte.
"AHH" skriker jag till. Den exakt lika långa tjej med mörk lila lockigt hår och blå ögon som står framför mig just i detta nu ler emot mig och säger sedan:
"Du slog ju fan typ ihjäl henne ju"
Jag flinar lite.
"Det kan man ju lugnt säga"
"hailey" säger hailey och sträcker fram handen.
"Zoe" säger jag och skakar handen. Första gången jag faktiskt kommit ihåg att säga mitt namn tillbaka.
"Du ser ut att behöva en vän" säger hailey och flinar.
"Kan man ju lugnt säga" säger jag och flinar tillbaka.
Pinsamt nog visade det sig att hailey gick i min klass. Oops. Och jag hade inte märkt det. ÅHH HON ÄR SÅ FIN. Hon e inte så där jobbig heller. Så där glatt jobbig som mamma kan vara ibland. O juste. Jag hade helt glömt att mamma kanske inte vet vart var jag e. Men det gör inget eller hur för hon har ju en kille som hon kan se efter i stället.
"Hallå Hailey ska vi äta eller?" Frågade jag. Hailey nickade men vi båda visste att ingen av oss skulle äta vad än för katt bajs det serverades idag. Vi gick i stället raka vägen in i matsalen till bordet där Nathan och co satt. Hailey blev alldeles nervös. Ånej. Säg inte att hon e en sån där som är så kär hela tiden.
"Tjena tjejer" säger Andrew.
"Visst ser jag cool ut" säger jag istället för att svara. Alla i bordet flinar och jag ser sårad ut.
"Såklart du gör" säger Nathan och sätter sig närmare mig. Alla får stora ögon och kollar emot oss. Men jag StRuNtAr i dom.
"Du har aldrig sagt vad du heter" säger Zack till mig.
"Zoe" sa jag. Alla ler emot mig. Varför undrar ni? Jo det ska jag säga er, att det undrar jag med. Sen kommer jag på.
"Åh juste ursäkta er allihopa, jag glömde nästan" säger jag.
"Allihopa det här är Hailey, hailey det här är allihopa aka Nathan, Andrew, jaden, Anthony, Zack och jason" säger jag och pekar på varje person jag säger. Alla nickar och jag har en känsla av att det är något som är så stelt emellan Hailey och Jason. För de kollar emot varandra hela tiden och sen kollar bort och så håller de på.
"ZOE" hör jag mitt namn skrika. Vi alla vid bordet vänder oss snabbt ditåt och ser en arg ethan komma gåendes om inte ens argare emot oss. Jag reser mig snabbt upp i ren reflex. Ingen aning om varför.
"Ja" säger jag när ethan kommit fram. Han drar bort mig lite längre ifrån alla mina vänner vid bordet. Förmodligen så att de inte ska höra.
"mamma är så jävla orolig för dig vart fan har du varit!! Du fattar väl att du inte kan bara försvinna så där??!" Väser han emot mig. Jag surnar till.
"Nähe inte mitt fel att hon hittade en kille" börjar jag.
"Nu för du fan skärpa dig. Tror du inte mamma också sörjer. Det va hennes fucking MAN som dig. Pappan till hennes barn. Men vi har ju fått bli lyckligare, är det inte mammas tur nu tycker du inte?" Avbryter ethan. Jag går igenom allt han sagt i huvudet en gång till. Sen nickar jag långsamt.
"Kanske.. men ni kan inte tvinga mig gilla honom" viskar jag.
"Och föressten vilken jävla idiot hamnar i slagsmål andra dagen i skolan?? Om inte du ditt psyko" säger ethan och rufsar mitt hår. Sne går han iväg med hans kompisar.
Jag satte mig tillbaka vid bordet och alla sitter tysta och glor på mig. Jag kollar på Nathan. Han ser jävligt arg ut. Hans käkar är spända.
"Vem fan var det där?!" Fräser Nathan. Jag rycker till lite.
"Ethan" säger jag. Nathan höjer ögonbrynet åt mig.
"du sa inte att du hade pojkvän Zoe" sa Andrew och flinade. Jag är förvirrad. Har jag? I fucking wish bro. Sen kommer jag på.
"Jaha, nej, hahahhahahhs ejuw" skrattar jag.
"Det där var min bror"
Nathans käkar slappnar av och alla i bordet börjar gap skatta.
Datum: 17 juli 2019 (00.36)
