Ja igår då. Ja då va mamma jääävligt arg på mig när jag kom hem. Men jag rusade upp på mitt rum och la mig sängen och sov. Det är det jag tycker om att göra när jag är arg. Eller bara inte orkar med folk. Sova.
Jag vaknar på morgonen (söndag) därpå av att min mobil får ett sms. Jag tar upp mobilen och blir blind av att skärmen är så ljus men jag är okej...
Nathan:
baby
Förlåt det va mitt fel
Säg det till din mamma
Hade inte jag sagt att du skulle sova hos mig så hade det ju inte hänt
Jag kommer till dig och säger det till din mamma
Jag:
Nathan nej lägg av
Det är inte ditt fel att mamma är så där
Hade inte du tagit hem mig hade fulla jag inte vetat vad jag skulle tagit vägen
Jag hade ju förmodligen gått vilse någonstans eller nåt.
Sä håll käften om att det är ditt fel
Du ska inte heller komma och säga till mamma att det var ditt fel för det var det inte
Meeeeen.....
Nathan:
Meeen??
Jag:
Men du kan gärna få komma ändå....
Nathan:
Sa du just det där?
Jag:
Jag ångar mig
Nae de va inget
Nathan:
Jag kommer om 10
Jag:
Ta fönstet
Nathan:
🥰
Jag:
🤰🏻
Nathan:
Hahahahhahaha
Och juste jag har inte pratat med hailey sen i fredags alltså 2 dagar sen. Jag skulle säga att jag har dåligt samvete över att jag sov hos Nathan istället för henne MEN det var ju faktiskt hon som försvann och inte jag. Eller hur?!?
Jag hasar mig upp ur sängen och kollar mig i spegeln. Jag somnade i den nya Nathan tröjan igår och jag klagar inte. För jävlar va skön den va. Jag ser annars ut precis som jag alltid har gjort. Brunt hår till lite nedanför axlarna, blå ögon (från pappa), fräknar. Jag ser ut som pappa. Det har alltid alla sagt. Ethan ser ut som en perfekt blandning av mamma och pappa. Han har brunt hår från pappa, gröna ögon från mamma. Aa. Typ det. Annars är han ganska ful faktiskt. Fast han är mammas favorit barn och det märks jävligt grovt. Överallt i huset är det "gulliga" bilder på ethan och mamma, bara ethan, ethan mamma och pappa innan jag var född. Och massor bilder på bara ethan. Det finns bilder med mig och pappa i mitt rum. Sen sitter det tre bilder på mig i köket. Fint.
I alla fall. Jag blev lite distraherad, jag går ner och in i köket. Där sitter bara Ethan.
"Var är mamma" muttrar jag.
"Jobbar" muttrade ethan tillbaka.
"Skönt" sa jag.
"Kan inte du bara sluta?" Snäser ethan. Jag vänder mig om och fattar 0.
"Vad" säger jag förvånat.
"Allting handlar inte om dig Zoe, ja det är som sagt synd att pappa dog. Men det är inte mammas fel, det är inte mitt för det är INGENS fel. Du är så jävla självisk Zoe, du behöver inte göra allt till en sån stor sak" säger han. Orden hugger ungefär som en kniv och det syns förmodligen eld i mina ögon i detta ögonblicket.
"Jag är självisk??" Börjar jag.
"Är jag fucking självisk ethan?!?!? Om det är någon i det här huset som är självisk så är det fan du. Nae jag vet att det inte är ditt eller mammas fel att pappa dog , MEN HAR JAG SAGT DET ELLER?!?!?? Nej precis. Du är bara så jäävla avundsjuk på mig. För när du va liten. Innan jag kom var all uppmärksamhet på dig!! Sen kom jag och det försvann för dig. Eller hur? Det va inte direkt så att jag bad er alla om att få födas eller?? Jag har gått igenom så jävla mycket skit under min livstid och du har bara suttit och tittat på. Du är mammas favorit blalala, du är den perfekta sonen blablabla. Kanske du är, men du är avundsjuk inget mer. Det är inte mitt fel eller mammas fel. Bara ditt eget" säger jag och är stolt över mig själv att jag är så bra på att prata. 👏🏼. Tackar. Sen går jag upp på mitt rum.
Därinne står en Nathan. Jag blir livrädd först men Sen kommer jag ihåg att jag sagt att han skulle komma in genom fönstret. Men hur..? Fönstret var väl ändå inte öppet eller?
"Hörde du?" Frågar jag och flinar. Nathan flinar tillbaka och nickar.
"vartenda ord" säger han.
"Jag ser att du har min tröja fortfarande alltså" säger Nathan också.
Vi la oss sen i min säng och bara låg där i tystnad innan Nathan frågade:
"Du måste inte säga men vad hände egentligen med din pappa?" Frågade han. Jag har ju faktiskt känt Nathan ett tag. Och är jävligt nära honom. Så fuck it.
Jag berättar värdens snyft historia om pappa och Nathan ligger tyst och lyssna hela tiden. När jag är klar med min historia vänder sen Nathan sig emot mig och kollar in i mina ögon.
"Du är världens vackraste människa Zoe, dina ögon wow" säger han och glor in i mina Gon och jag glor in i hans OCH JAG FUCKING RODNAR?!?!?!?! WTF HJÄÄÄÄLP. Nathan verkar ha märkt att jag rodnande så han ler mot mig och lägger sin hand på min kind.
"Tack" viskar jag. Tror nästan det var första gången jag tagit mot en komplimang från honom.
Nu ler Nathan ännu mer mot mig. Och hans ansikte kommer närmare och närmare mitt. När det bara är några cm mellan oss inser jag vad som kommer hända. Oops. Inte så här tidigt lilla du. Jag tar min hand och trycker den i Nathans ansikte och vi båda flinar mot varandra.
Datum: 22 juli 2019 (23.41)
