"Vad gjorde du idag då?" Frågade Nathan när jag precis hoppat in i hans bil. Hans nya bil. För om du minns krockade vi och dog men är Jesus så vi återuppstod.
"Vi fick något jävla grupp arbete eller något det var väl helt okej åt den anledningen till att jag är med Sam och Damien och några mer" svarade jag.
Då började Nathan backa ut ur parkeringen och satte sin hand du vet så där bakom huvudstödet. Och jag dog. Fyfan. HAN ÄR SÅ JÄVLA SNYGG, döda mig bara. Jag tror jag dör. Okej.
"Mhm vilka mer då?" Frågade han sen och tog bort handen från huvudstödet och satte det på mitt lår istället. Dog igen.
"Ehm bara Noura, Jason, Diego och Tyler" svarade jag. Och stammade lite. Och blev nervös. Varför? Varför? Varför? Och med dem tankarna blev mitt ansikte varmt. Jag såg hur Nathan sneglade på mig och började flina men sa inget. Så han började dra med sin tumme så där som man gör eller hur man ska förklara det på mitt lår. Och det va inte ens kul längre.
"Sluta." Sa jag bestämt och slog på hans hand. Han ryckte till lite men det tog inte bort hans flin från ansiktet.
"Varför, blir du lite generad??" Retades han.
"Om inte du slutar kommer jag börja gråta" hotade jag då. Då tystande han. Men hans flin var kvar. Vad annars?
"Kommer du ihåg när vi krockade?" Frågade jag. Nathan greppade tag i ratten lite hårdare och såg lite stel ut.
"Tänk om jag hade dött" fortsatte jag utan att bry mig.
"Sluta" sa Nathan sammanbitet. Då tyckte jag lite synd om honom. Det va ganska elakt. Men jag är en clown så jag skrattar bara. 🤡🤡🤡.
Då sätter jag min hand på hans kind. Medans jag skrattar lite. Och Nathan slappnar av.
"Vill du komma hem till mig baby?" Frågade han sen. Jag suckade uppgivet.
"DU VET HUR MYCKET JAG VILL MEN Jack och mamma har bestämt att alla ska äta middag tillsammans idag" svarade jag.
"Men jag kan fråga om du får vara med!!" Sa jag snabbt sen. För jag vet att Nathan tycker att vi umgås alldeles för lite nu. Men jag vet liksom inte. Men samtidigt vet han att det är knäppt nu när mamma och Anthonys pappa är tillsammans så de alltid är hos oss.
"Nej tack älskling men det går bra" svarade han och försökte låta så normal som möjligt men misslyckades ganska mycket.
"Hejdå älskar dig" sa jag innan jag hoppade ur bilen på uppfarten.
"Älskar dig" svarade han och körde sen iväg i en rasande fart. Åh..
Jag gick fram till dörren och öppnade. Jack och anthonys bil var på parkeringen vilket betydde att båda va hemma.
"Hallå?!" Ropade jag när jag klev in. Mamma stack in huvudet och såg glad ut.
"Hej hjärtat!! Vi har väntat på dig" sa hon. Jag blev lite orolig sen när jag såg Anthony, Ethan, Samantha och Jack sitta vid bordet och kolla på mig. Vad fan hade jag gjort nu? Fuck. Jag började gå genom alla saker jag någonsin gjort eller sagt i hela mitt liv innan mamma sa att jag skulle sätta mig. Så jag gjorde som hon sa och satte mig på min plats bredvid Anthony.
Jack harklade sig.
"Jo barn eller ungdomar jag vet inte riktigt vad jag ska kalla er nu när ni är så stora!!" Började han snacka stelt. Är det sex pratet de kommer snacka om? Fan heller.
"Jo ni vet ju att jag och Emma har varit tillsammans i snart 4 månader" fortsatte han. Men Bitch. Det är bara den 2 oktober herre min gud. Inte snart 4 månader. De blev tillsammans i slutet av augusti. Men jaja. De får väl tro vad de vill.
"Anthony och Samanthas mamma är ägaren av vårat hus som vi forfarande bor i nu och förut har hon sovit på hotell och så men nu säger hon att hon vill ha tillbaka huset. Så vi får flytta ut. Och istället för att köpa ett nytt hus eftersom vi ändå är så mycket här så tänkte vi att jag Anthony och Samantha ska flytta in hit!!" Sa Jack. Jag blev glad. Fan va kul. Dock så kunde de bara sagt från första början att de skulle flytta in hit för den där historien var en aningens för lång. Jag var även redo på att försöka hålla mig för skratt när Samantha skulle rusa ut men det gjorde hon inte. Hon stannade kvar och såg läskigt lugn ut.
"Så tycker ni det låter som en bra idé?" Frågade mamma lite nervöst riktat mot mig och ethan. Jag nickade.
"bara du är glad och jag inte behöver dela rum är jag glad" flinade ethan och mamma log tacksamt. Just fan. Ingen. Får. Sova. I. Mitt. Rum.
"Justeee.. eh mamma..? Jag tänker för i helvete inte dela rum!!" Säger jag. Mamma ser lite nervös ut. Oj då.
"Vi ska göra om min ateljé till ett rum och vem som sover där får ni bestämma men..." sa mamma.
SÅ NU MINSANN NÄR DE KOMMER FRÄMLINGAR SÅ ÄR DET OKEJ ATT HENNES ATELJÉ BLIR ETT RUM MEN INTE NÄR VI FLYTTADE IN DIT SÅ JAG FICK ETT LITET RUM?!?!?!? Suck a dick.
"Mitt rum är minst" protesterar jag. Det nickar mamma lite långsamt åt.
Sen började vi äta och fortsatte diskutera det här med rummen.
"Jag vill inte ha rum vid Zoe hon skriker så mycket" säger Samantha helt plötsligt. Vilken liten bitch.
"Nae gärna för mig du kan sova i vinden" snäser jag tillbaka.
"Det heter på vinden idiot" snäser hon tillbaka.
"Du är så jävla störd" fräser jag.
"Du är så jävla ful med ditt äckliga blå hår" skriker Samantha.
"TYST BÅDA TVÅ" ryter Jack helt plötsligt.
"Vet ni hur stora idioter ni två är egentligen? Vet du mamma det kanske inte är så bra idé att de flyttar hit, man vill ju inte bli smittade av den här äckliga smittan Samantha har" säger jag så lugnt jag kan innan jag rusar upp på mitt rum och slänger igen dörren. Jag hör hur det blir ett litet gräl där nere och tillslut knackar det på min dörr.
"Zoe?" Anthonys röst.
"Mhm" mumlar jag.
"Kan jag komma in?" Frågar han försiktigt.
"Mm" mumlar jag igen. Dörren öppnas och Anthony kommer in. Han sätter sig bredvid mig där jag ligger i sängen. Först säger ingen något på ett långt tag.
"Förlåt det va inte meningen men din syster kan vara en jävla idiot" säger jag lågt.
"Jag vet" säger Anthony lugnt. Jag fattar inte. Alla mina vänner eller ja Jaden, Zack, Andrew, Nathan, Jason och Anthony är så jävla lugna i alla sammanhang att det blir lite läskigt ibland. Skoja. Men liksom....?
"Det är bara det att det alltid bara varit jag mamma och ethan sen pappa försvann och jag är liksom vad vid det vid nu. Att när toapappret är slut är det alltid Ethans fel. Men om det kommer någon vet man liksom inte" mumlar jag och sätter mig upp för att sedan luta mitt huvud emot Anthonys axel.
"Jag vet. Det vart fan skit skumt när mamma inte längre var hemma med pappa längre. Inte för att det är ens att mätas med vad du gått genom" mumlar han. Jag gillar inte när folk säger så. Man ska inte jämföra sina problem med andras bara för att de kan ha det värre, alla går genom något som är nog jobbigt för dom. Då hjälper det inte med att säga att det finns någon som har det jobbigare.
"Skulle fan va kul att ha dig som bror dock" flinar jag efter en stund.
"Skulle få tinnitus av att bo med dig men det skulle väl funka" flinar Anthony ännu mer och jag slår honom. Sen går vi ner till köket där jag från ingenstans får världens kram av mamma. Och hon mumlar vid mitt hår:
"Om du tycker det är för jobbigt då säger jag att de inte går!"
"Nej mamma sluta. Jag och skit Samantha ska nog komma på ett sätt att komma överens på!!" Flinar jag.
Samantha sitter vid bordet och flinar tillbaka åt mig.
"Älskar dig mest av allt" säger mamma och pussar mig på pannan.
"Älskar dig mer mamma"
Datum: 1 oktober 2019 🕷🕸🎃🤡
ITS SPOOKY SZN BABY
