Aideens Ryttare

Kap 3❤️

Jag hade packat upp allting och sedan bytt min långärmade tröja till en svart spetts t-shirt.
Jag bestämde mig för att ta en promenad och få fundera på allt för mig själv och drog på mig mina svarta Converse.
Den varma vinden slog emot mig och jag kände hur den instängda känslan började försvinna.
Jag tog den snabbaste vägen ut men så självklart var oturen på min sida då jag var tvungen att stöta in i en tjej.
Hon vände den vita hästen hon satt på med ett flin på läpparna.
"Men vad har vi här? En ny tjej va?"
Jag tittade upp på henne och blev snabbt irriterad av överlägsenheten som jag förstod hon kände.
"Bara låt mig vara ifred."
Sa jag kort.
Jag tänkte just börja gå då hon ställde sig i vägen.
"Var har du hästen då? I stallet eller?"
"Knappast, aldrig att jag skulle rida, jag är för cool för det!"
Hon fnyste som sedan gick över till ett hånfullt skratt.
"Den som inte rider här på Jorvik, är ingenting!"
Jag ryckte lätt på axlarna innan jag gav henne en kall blick.
"Då är jag väll ingenting då!"
Smidigt gled jag förbi tjejen och började gå i väg.
Jag hade slutat bry mig om vad folk tyckte om mig för länge sen, eller i alla fall sen hädelsen...
Som troligtvis dödade min pappa, och som även dödade min riktiga mamma.
Jag märkte snabbt att jag var djupt inne i en skog men kan kunde inte känna nån rädsla.
Alla minnen spolades upp framför mig, och hjälplöst föll jag ner på knä.
Vad fanns det jag kunde göra?
Varför levde jag än?
Fanns det nån mening med mitt liv?
Med mitt lidande?
Dessa frågar hade jag ställt mig miljontals gånger och aldrig fått svar.
Men just nu kändes frågorna ännu mer plågsamma och ödsliga än någonsin...

------------------
Kort del, I know...
Men den kom iaf upp❤️
Skriver så mycket jag kan, snart kan jag lova att fingrarna ramlar av på mig😂
Pöss på er❤️
/Eve🐌