Aideens Ryttare

Kap 22

Vi hade lyckats...
Jag och Nightmystery hade lyckats.
Jag hade blivit en myt, en berättelse på en vecka.
***
Jag och Nightmystery travade genom den mörka skogen och vinden omkring oss lekte med den svarta hingstens man.
Den röda rosen hade jag i mitt hår och jag sjöng lågt.
Sedan ett svagt ljud och Nightmystery stannade.
Det stod en kille där.
Hans blick vandrade över området.
Jag och Nightmystery såg egentligen ut att vara en del av natten...
Men det röda rosen lyste om oss och för att dölja mitt ansikte var jag snabb med att sätta den i Nights man.
När jag lutade mig framåt för att genomskåda killen ansikte var jag lika snabb med att kasta mig tillbaka.
Nej.
Nej.
Nej.
Nej.
Försvinn.
Försvinn från mitt liv.
"Kom Nightmystery... Jag vill här ifrån..."
Viskade jag tårögt genom tanken.
Just då mötte killens blick mitt ansikte och jag vände Nightmystery snabbt.
Jag ville inte se honom.
Aldrig.
Aldrig igen.
När jag kommit en bit hörde jag hans stämma eka genom mitt huvud.
"Jasmine... jag vet att det är du! Låt mig förklara!"
När jag vände min blick bakåt var han som en enda suddig skepnad.
"Det finns ingenting att säga..."
Viskade jag lågt.
Det fanns inte häller.
Och det skulle aldrig finnas mellan mig och Justin.

---------
Såååååå kort och tråkigt men ska försöka avsluta den bra!
Pöss på er!
Tack gör snart 1 k reads!
Love you all!❤️❤️