Aideens Ryttare

Kap 17

Jag satt lutat mot ett stort ekträd och vaknade av en varm pust mot mitt ansikte.
Jag trodde först det var Nightmystery men såg sedan ett eldrött sto framför mig.
"Godmorgon Firesoul, hur mår du flickan?"
Hon frustade innan hon kastade med huvudet.
"Jag mår bara bra, och du då sömntuta?"
Hon log retfullt åt mig
och jag puttade lekfullt bort mulen.
Jag tittade sedan snabbt upp på himlen och blev överraskad.
"Oj, jag förstår vad du menar... klockan är 1."
Jag reste mig upp och lät min blick vandra över området.
"Var är dom andra Firesoul?"
Hon såg lite osäker ut och sa sedan, med nått jag tycktes såg ut som en axelryckning.
"Tjaa... Applebloom hade nån naturkris, Silversong tror jag bara springer runt i skogen och är stöddig och Nightmystery..."
Hon gjorde en paus innan hon sa.
"Honom vet jag inte... alla vet ju att nattens son inte gillar dagen..."
Jag såg förvånat på henne, om nån visste var han var så skulle det var Firesoul.
"Brukar han försvinna så här?"
Hon funderade att tag innan hon sa.
"Du vet ju hur han är, försvinner lite då och då utan att nån vet var han är."
Jag nickade.
Hon hade rätt.
Han var oförutsägbar.
Jag gav henne en sista klapp på hennes mjuka mule och började sedan gå iväg.
"Var ska du Jasmine?"
Jag stannade.
"Jag ska leta rätt på Night."
Hon såg åter lite osäker ut innan hon 'ryckte på axlarna.'
"Jasmine, jag gillar dig, och jag vill inte att du ska ta det här fel men... jag tror du kommer leta i onödan... jag menar... han är vindens son... vill han inte bli hittat så hittar man honom inte... Det bara är så..."
Det var min tur att rycka på axlarna innan jag log åt stoet.
"Jag vet vad du menar Firesoul men, jag kan inte bryr mig."
Hon nickade och jag började gå igen.
"Vi syns ikväll!"
Hon gnäggade glatt åt mig och jag log för mig själv.
Sedan kastade jag mig upp på det gyllene stoet som hade stått och betat och travade iväg.
"Så... var kan min svarta hingst vara?"
Stoet frustade och jag lät min blick vandra över marken.
Han kanske lämnat nått spår...
Även om det var osannolikt så var det alltid bra att kolla.
Efter ett tags ridande skymtade jag en skepnad mellan träden.
Inte den jag hoppats på men det fick duga.
"Silversong!"
Skepnaden stannade.
Han kom fram till mig.
Sanningen var att han var en otrolig skepnad, silvervit med porlande vatten i manen och svansen.
"Vad?"
Jag hörde hur kall han lät, kall mot mig.
Jag ryggade stoet en aning innan jag lite bedjande sa.
"Jag letar efter Nightmystery... har du möjligtvis sätt honom?"
Mitt första misstag.
Han fnyste.
"Nej, och om jag hade det önskar jag att jag hade slängt in honom i ett träd så hårt att han aldrig reser sig igen!"
Jag ryggade ännu mer.
"Åh... jag förstår... jag bara."
Då så ställde jag den dummaste frågan som gick och ställa till nån som Silversong.
"Kan du hjälpa mig leta... jag menar med din syn och hörsel så borde det inte vara så svårt och..."
Han kollade på mig och mörka ögon.
"Aldrig att jag skulle hjälpa nån som dig att hitta en vekling som min bror! Om han vill gömma sig för att han är rädd för ljuset så får han göra det!
Jag bryr mig inte och jag vet sanningen!"
Jag tillät mig själv att se lite frågande på honom och jag såg hur ett hånflin väcktes.
"Han är rädd för att möta mig på ärlig kamp! En kamp på liv och död utan element krafter! Det är han rädd för, han vågar inte mista sitt perfekta liv och det är den stora anledningen till att han gömmer sig, han gömmer sig för mig... han vet att jag är den starkaste, att jag alltid har varit det och alltid kommer vara det!"
Jag kände hur mina ögon mörknade, jag kunde inte sitta här och höra på om sånna lögner, jag tog ett djupt andetag innan jag mötte den vita hingstens blick.
"Du vet mycket väl att du ljuger, Nightmystery är starkare, du är bara avundsjuk att du nu förtiden inte har nån på din sida! Applebloom, Firesoul, jag! Alla vi står på din brors sida, och där kommer vi stå!
Du är avundsjuk på att din bror besitter starkare krafter än du! Men det här är din bortförklaring, det är du som är rädd men du vägrar erkänna det!"
Mitt andra misstag.
Han skrattade kallt.
"Jasså flicka lilla, om det är så du vill ha det, så är det så du ska få det."
Jag tycktes skymta en mörk skugga men han inte kolla efter då den enorma hingsten kastade sig över mig och mitt sto.
Hon gnäggade förskräckt och jag kände hur jag skog i marken.
Min vrist gjorde så förfärligt ont och jag kunde inte resa mig.
Ydria hade backat och den väldiga hingsten kom mot mig och jag blundade, väntade på den sista sparken som skulle döda mig.
Men den kom inte...
Jag öppnade ögonen och såg en svart skugga kasta sig över Silversong.
Silversong gled ett par meter och jag satte mig upp trots mitt snurrande huvud oh min värkande vrist.
"Jag håller med... jag kan inte stå och lyssna på sånna lögner!"
Nightmystery var här, han var faktist här!
Strax efter låg åter igen Silversong på marken.
"Min bror..."
Började Night.
"Enda, och det är den enda anledningen till att jag låter dig leva varje gång jag slagit dig är för att, tråkigt men sant... Jorvik behöver dig, Jorvik behöver dig för att få dag till dag, och att det ska finnas vatten på denna ö.
Det finns ingen annan anledning att låta en sån patetisk varelse som du leva.
Du är en lögnare Silversong, en lögnare som inge klarar av att nån annan spelar samma spel som du och är bättre på det än dig!
Mitt liv har varit långt ifrån perfekt, du har alltid varit emot mig, inte tänkt på vilken fiende du kunde få när vi blev äldre, inte tänkt på att smärtan du lagt på min rygg kunde förvandlats till hat.
Och det är ditt fel Silversong, du kunde stoppat det här för länge sen... stoppat hatet mot mig!
Men nej... du lät det växa... Och se på oss nu min bror.
Nu spelar vi samma spel, och för första gången någonsin är jag starkare en du.
Och det är till din förtjänst."
Med det lämnade han sin bror och gick fram till mig.
"Åh Night... tack..."
Jag viskade fram orden och efter det svimmade jag...