Aideens Ryttare

Kap 23

När Nightmystery snabbt börjat galoppera genom skogen kunde jag svära på att Justin kunde höra hovslagen eka.
"Åh... Nightmysery, jag är så ledsen att du behöver vara med om det här..."
Han svarade inte från början men när han saktade ner till skritt vände han sitt vackra kloka huvud så han kunde se mig.
"Nej Jasmine, jag är ledsen för att du behöver vara med om det här."
Jag log.
Och leendet var äkta, inte som leendena som jag brukade ge min 'mamma'.
"Nightmystery?"
Han nickade för att visa att jag skulle fortsätta.
"Vad eller vem är Aideen?"
Han ryckte till.
"Hur så?"
Jag sänkte blicken.
Det jag nämt värkande vara ett känsligt ämne för Nightmysery och jag ville inte göra honom upprörd...
"Ehm... jo..."
Började jag försiktigt.
"Du vet när jag sa att jag skulle se vad människorna gjorde, och sprang iväg och spionerade...?"
Han mumlade.
"Dom hittade få av dina spår och... började... kalla mig saker..."
Han började galoppera igen och jag var tvungen att snabbt ta tag i den silkeslena manen för att inte åka av.
"Dom diskuterade vad jag skulle kallas...."
Han ökade farten.
"Dom hade namn som, mörkrets prinsessa och...."
Han ökade ytterligare och jag märkte att vi inte längre var påväg hem.
"Mörkrets ryttare... och månens drottning..."
Han ökade ytterligare och jag la alla mina krafter på att hålla mig kvar.
Och det värsta var att han inte ens sprang i närheten så fort som han kunde.
"Fortsätt."
Sa Nightmystery kallt.
Jag bet mig i underläppen.
Jag ville inte tala till punkt längre.
Men jag hörde på hans tonfall att han menade allvar...
"Ehm..."
Jag visste inte hur eller om jag skulle fortsätta.
Jag såg, nått som såg ut som en svart blixt blixtra till i Nightmysterys ögon.
"Det var en man...."
Jag var tvungen att ta en paus när det ett kraftigt vindslag tog luften ur mig.
Sen drog jag en djup suck och viskade tyst.
"Han sa att jag var en av Aideens Ryttare..."
Även om jag försiktigt viskat det fram hörde Nightmystery vad jag sa.
Han stannade så tvärt att jag kunde svära på att hela naturen höll andan.
Och lika snabbt som han stannade flög jag över hans huvud och med en duns landade jag på marken.
"Aj..."
Sa jag tyst med tårarna brännande bakom ögonlocken.
Men när jag kollad upp i hopp om att möta Nightmysterys vänliga blick såg jag bara två kalla svarta ögon.
Som i ett kort ögonblick såg sårade ut.
Lika snabbt var synen borta och han frustade hotfullt åt mig.
Jag drog mig bakåt med hjälp av mina armar.
Sedan hade han vart borta och jag var ensam kvar.
"Nightmystery... snälla..."
Det var det enda jag fick fram, en tunn svag viskning som plågsamt behövde hjälp, men, jag visste han aldrig skulle höra den.
Och om han hörde den skulle han inte bry sig...
Han hade lämnat mig, någonstans där jag inte visste var jag var...
Jag lutade mig mot trädet bakom mig och gömde mitt ansikte i mina händer.
Jag var ensam, jag hatade att vara ensam.
Det plågade mig.
Långsamt, vilket gjorde det bara mer plågsamt...
Men det var inte det som plågade mig mest, utan det faktum att Nightmystery lämnat mig ensam, delen av min själ som jag behövde för att leva, hade lämnat mig plågad och ensam...
*
Tårarna rann ner för mina kinder och för var andetag jag tog viskade jag plågsamt.
"Nightmystery..."
"Nightmystery..."
"Nightmystery..."
Men jag fick inget svar.
Bara den ödsliga tystnaden svarade och vinden i dom hotfulla, höga träden.
Jag som älskat vinden...
Men nu bar den på en känsla som jag visste vad det var.
Svek.
Och för varje vind som träffande mitt ansikte blev just de andetaget svårare att ta.
Men jag fortsatte viska fram.
"Nightmystery..."
Även om jag inte hade nått hopp kvar, och att han aldrig skulle svara så fortsatte jag...
Utan anledning fortsatte jag...
*Nightmysterys perspektiv*
Vad hade jag gjort!?
Varför styrde mina ben bort från Jasmine...?
Varför hade jag lämnat henne.?
Varför svarade jag inte lugnade när hennes plågsamma viskningar ljöd genom mitt huvud?
Varför gjorde jag inget för att förhindra plågan hon kände?
Men nej.
Jag sprang bort från henne.
Hur mitt hjärta och sinne en skrek efter att hjälpa henne så sa min hjärna nått annat.
Plötsligt sprang jag in i gläntan och Firesoul var snabb med att komma fram till mig.
Men hennes fråga fick mig att rycka till, det var inget om hur jag mådde, eller var jag varit, sånna frågor som Firesoul alltid hade ställt mig...
"Var är Jasmine!?"
Jag ryggade.
Varken Firesoul, Applebloom, eller Jasmine, skulle någonsin förlåta mig för det här...
"Jag... lämnade henne..."
"Du gjorde vad!?"
Firesoul såg stressat på mig och travade nervöst på stället.
"Ja..."
"Varför!?"
"Jag... hon sa att en människa sagt att hon var en av Aiidens Ryttare... och.."
Firesoul avbröt mig med en hotfull gnäggning.
"Är det de det här handlar om! Lämnade du henne ensam i skogen för att DU är rädd för att förlora henne till människorna!?"
Jag han inte svara då Firesoul inte lät mig.
När jag precis tänkte säga att det inte var meningen stod hon plötsligt otroligt nära mig.
"Har du tänkt på vad hon kan utsättas för!? Hon kan dö där ute tack vare att du är rädd!"
Jag ryggade.
Firesoul gnäggade på Applebloom som var snabb med att ge mig en kall blick och dom började trava mot gläntans utgång.
"Vänta! Låt mig hjälpa till!"
Firesoul vände på huvudet och hennes ögon blixtrade av vrede.
"Har inte du gjort tillräckligt!?"
Dom fortsatte.
Men, oväntat stoppades dom.
In kom Silversong.
Jag visade mina starka tänder med var snabb med att rygga.
På Silversongs rygg låg någon.
Jasmine...
Jag tänkte just trava fram men hindrades av Silversong själv som kraftigt slog sin framhov i marken.
Och jag såg att han menade allvar.
Jag såg att just nu ville jag inte slåss med honom om jag ville gå med livet i behåll.
Hon skakade när hon andades och Silversong la varsamt ner henne på marken.
Sedan sa han kallt mot mig.
"Jag vill inte ens veta vad du utsatt henne för!"
Jag kunde inte svara, han hade rätt att vara arg på mig, Firesoul och Applebloom med...
Jag hade gjort fel, ett otroligt stort fel.
Jasmine drog ett lite längre skakigt andetag och öppnade sedan ögonen.
Silversong la sin mule på hennes kind och hon log.
Hennes blick fortsatte till Firesoul och Applebloom och hon fortsatte le.
Men när blicken nådde mig slutade hon le, och hennes blick fylldes med rädsla.
Och det gjorde så plågsamt ont i mig, en smärta som växte inom mig och jag kunde inte göra nått...