Aideens Ryttare

Kap 12

Jag hittade en smal väg, inte en sån där bred väg som en sån som går genom Hollow Woods skogen.
Nej, den här var smal, mjuk och svängde hit och dit.
Den var svår att hitta från början, och när jag väl såg den så ryckte jag till.
För ögonblicket innan jag såg den hade jag tittat åt det hållet och då var den inte där.
Och som profetian sa så kändes det som att vägen viskade på mig...
Den hade en slags drag-kraft och jag tycktes hela tiden ana viskningar med vinden.
Egentligen mer som susningar men jag hörde orden.
Jasmine, följ mig...
Följ mig...
Hitta mig...
Jag red upp på den smala stigen som gick lite uppåt.
Stoet jag red travade lugnt fram och den vita manen tycktes slå gnistor i
solnedgångens ljus.
I gläntan där solen och månen dansar...
Jag funderade ett tag innan svaret slog mig.
Nightmystery och hans bror!
Självklart!
Nightmysterys bror måste vara solens son!
Jag red över i galopp och var försiktig så att det gyllene stoet inte halkade på nån lös sten.
*
Solens sista strålar gick ner bakom bergen och jag hittade i tid lite lövgrenar jag kunde ha som täcke.
Som tur var så var det sommar så jag frös inte direkt.
När jag somnade så var han där.
Han var där i mina drömmar.
Han sprang ikapp med vinden.
Han var fri, så vacker...
Jag vaknade plötsligt, jag visste inte varför, helst av allt skulle jag vilja sova för alltid när jag hade dom underbara drömmarna om honom.
Men jag såg plötsligt ljus stiga upp bakom berget.
Det var svagt i början...
Men det blåaktiga ljuset blev starkare när jag såg månen stiga upp över berget.
Jag var som förtrollad, så vackert var det...

*Nightmysterys perspektiv*
Det var dags...
Kvällen blev till midnatt och jag höjde stolt mitt svarta huvud.
Månen steg lika vacker som alltid ovanför mitt huvud och dränkte marken i ett blåaktigt ljus.
Och när månen stod som högst lät jag min kraftfulla gnäggning eka genom berget.
Nej föresten, det var inte ett vanligt gnägg från vilken häst som helst, det var ett skri, ett skri från självaste natten och vindens son!
Jag lät sedan min blick vandra över området under mig.
Klippan jag stod på gav mig den utsikten jag behövde varje natt för att se så ingen störde nattens ro...

*Jasmines perspektiv*
När månen stigit till toppen av sin runda välcktea jag från mina egna tankar.
En skepnad...
Högt där uppe stod den.
Knappt synlig.
Men den fanns där...
Sedan skriet...
Och efter det försvann han...
Han försvann med natten...
För det var han...

****************
Hejsan svejsan!
Ennu ett kap!
Det börjar hetta till lite här va?
Läs gärna vidare, rösta och kommentera!
Har du tankar elr idéer så kika mig!
Kik: evietroll
Instagram:
Irl: lillaevie
Sso: ssoevetiff
/Pöss på er!