hjärtat är en knuten hand ~~ D.L

Del 1

Dantes perspektiv:
En snubbe, som inte är min pappa, står och väntar på mamma utanför vårt hyreshus. Han har stora ljusa lockar och står och lutar sig mot dörren till en svart bil. Jag tittar på honom från sovrumsfönstret, och på mamma som kommer springandes mot honom med en kartong i famnen. Den har stått i våran hall i flera dagar. Tarja, står det med svarta bokstäver utanpå. Kartongen är inte helt stängd, det sticker upp en ljusstake och några planterings grejer ur den. Snubben tar emot och ställer den i baksätet. Sen sätter han sig fram och startar motorn. Mamma vänder sig mot huset igen. Hon tittar på pappa, som jag knappt kan skymta nere vid porten. Han har pyjamasbyxor på sig. De är ljusblå med mörkblå  ränder, nästan som en fångdräkt. Jag lägger mig på sängen och tar upp telefonen.
Var är du? skriver Noel
Jag svarar inte, slänger bara telefonen ifrån mig på madrassen och stirrar upp i taket. Jag vet hur mycket tid som passerar. Jag är inte så bra på tid. Men efter en stund bankar det på dörren.
-Dante?
Hennes röst är som den gången hon glömde att hämta mig på dagis och jag blev stående kvar med en av assistenterna i regnet.
Hon tar i dörrhandtaget.
-Dante, kan du öppna? Jag åker nu.
Jag ligger helt tyst.

Noel står vid rampen med ena foten på sparkcykeln. Han är bäst i hela området på att åka sparkcykel.
-Vad händer? säger han när han får syn på mig. Skulle inte vi gamea igår?
-Somnade, säger jag och sparkar mig förbi honom.
-Vad då, klockan åtta?
Han kommer upp vid sidan av mig.
-Tjata inte, säger jag.
Vi rullar nedåt skolan, och så fort vi kommer in på skolgården börjar han spana. Hans blick stannar vid ingången där tre tjejer står i en liten ring.
-Där, säger han och knuffar mig i sidan. Där är hon.
-Vad snackar du om? säger jag.
-Inte vad, Dante. Vem. Vera Hotsauce.
Jag tittar bort mot tjejerna och Vera som står med ryggen mot oss. Hon har långt brunt hår och en longboard under armen.
-Vad är det med henne?
-Hon och jag ska bli ihop.
-Jaha säger jag. Är hon också med på de planerna, eller?
-Hej, säger Ludwig, och ställer sig mellan oss. Han är alldeles svettig i ansiktet efter att ha sparkat sig uppför backen från centrum.
-Det är det som är grejen, säger Noel och ser på mig. Hon kommer att bli det.
Han drar ut på ordet blir medan han stäcker handen upp mot himlen. På väg ned igen knyter han näven som han sen håller framför mig. Jag tittar dumt på den.
-Hallå? Don't keep me hangning!
Jag flinar och lyfter handen, så att vi kan göra vår grej. Knytnävarna tre gånger mot varandra, innan fingrarna dalar genom luften som ett regn.
-Det har ringt in, säger Ludwig.
-Det har det, Ludde, säger Noel.
Och så rullar vi in i klassrummet och ställer sparkcyklarna i hörnet vid tavlan. Sätter oss ned i mittersta raden, jag och Noel bredvid varandra och Ludwig på raden bakom oss. Ljuset svider i ögonen. Eirik tittar på mig uppe från tavlan.
-Vi tar av oss jackan när vi är inomhus, Dante, säger han.
-Gör vi? säger jag och tar av den.
-Och helst mössan också.
-Jag fryser, säger jag och lägger mig över bänken. Han ser uppgivet på mig och klappar händerna. Börjar snacka om mål medan han går runt i klassrummet.
-Jag vill att var och en av er tänker igenom lite vad ni vill med den här sista tiden fram till sommarlovet, säger han. Om ni sätter upp några mål.
-Räcker det inte med att överleva? frågar Noel.
Han väger på stolen och flinar. Folk skrattar.
-Har du inga mål utöver det, Noel? säger Eirik.
Det låter verkligen otroligt oambitiöst?
-Okej, säger Noel och smäller stolen i golvet. Jag ska fixa en whip front scoot nere vid rampen. Och bli ihop med drömkvinnan.
Ludwig visslar.
-Aha, säger Eirik. Det var med ambitiöst! Men hur blir det med skolarbetet? Har du några mål där?
Noel tittar ned. Jag blundar och känner att det är skönt att slippa ljuset.
-Vi har ett projekt nu i veckan fram till lovet, säger Eirik. Det är ämnesövergripande, och tanken är att ni ska använda kunskaper från flera olika ämnen för att belysa ett fenomen.
-Vad för slags fenomen? säger Ludwig högt.
-Ett organ, säger Eirik. Var och en av er ska välja ett kroppsorgan att fokusera på som en projektuppgift. Ni väljer fritt. Det kan vara ett stort eller litet, ett synligt eller ett mindre synligt organ.
-Tänker du på penis? säger jag och sätter mig upp.
-Nej, Dante, jag tänker inte först och främst på det. Är det det organet du har tänkt välja?
Hela klassen skrattar högt. Jag drar ned mössan över ögonen och lägger mig framåt på bänken igen.
Eirik fortsätter att prata om projekten men jag slutat lyssna, tills jag hör något utifrån. Jag drar försiktigt upp mössan och tittar bort mot fönsterna men det ända jag ser är hon, den nya som inte är så ny längre, sitter och skriver. Hon har kinden med födelsemärket vänd mot väggen. Stora svarta hörlurar ligger på bänken bredvid henne. Jag fattar inte att folk orkar få musik rätt in i huvudet på det viset. Min blick far iväg igen, och på insidan av ögonlocken ser jag gula, gröna och röda sträck. Rösterna i klassrummet glider längre och längre bort.
-Dante?
Jag tittar upp på Eirik och märker att jag måste ha somnat till.
-Är allt okej? undrar han.
-Jodå, säger jag och sätter mig upp. Tittar på ett papper som han hat lagt på min bänk. Projektplan, står det överst. Jag är bara lite trött.
-Jag tror det är smart att du börjar sova lite mer om nätterna, säger han.

Kartongen är inte kvar i hallen och jag blir stående och tittar mig själv i spegeln. Mina ögon är blåa som mammas, och håret ljust som pappas. På golvet bredvid skohyllan ser jag namnskylten som brukade hänga på dörren. Dan, Tarja och Dante Lindhe. Jag slänger jackan över skylten och går in i lägenheten.
-Hemma! ropar jag.
Pappa svarar inte. Jag fortsätter in och hittar honom i köket. Han sitter vid köksbordet med "fångdräkten" och stirrar ut genom fönstret.
-Va? säger jag och öppnar kylskåpet. Det är nästan tomt, det ligger bara en gamla avokado där inne.
Bonnie?
Jag stänger kylskåpet och vänder mig mot honom.
-Ja, säger han. Bonsai-trädet.
-Blomgrejen som brukade stå där? Säger jag och pekar mot fönsterkarmen. Hade den ett namn?
-Ja, säger han. Bonnie. Bonnie Bonsai.
Perfekt, tänker jag. Mamma har flyttat till västra sidan av stan, till Västkanten, och pappa sitter i pyjamasbyxor fast det är eftermiddag och gråter över en jävla fucking krukväxt.
-Aha, säger jag. Jag hade alltså en syster? Eller en bror? Vilket kön var Bonnie?
Pappa tittar upp på mig och blinkar hastigt.
Okej, pappa, säger jag och sätter mig ned vid köksbordet. Vad är grejen? Varför heter den Bonnie?
Pappa börjar berätta.
-Du vet ju hur hon var, är, hon har så många idéer, eller hur? Hon föreslog att vi skulle döpa det, så att vi skulle få ett tätare band till det och inte glömma att vattna det och sånt. Bonsai-träd behöver daglig påfyllning av vatten, säger han.
-Okej, säger jag och sträcker mig efter pappas vattenflaska.
Vattnen är varmt och helt avslaget, så jag ställer ifrån mig flaskan igen.
-Okej, pappa, säger jag. Men vad hände?
-Vi stod alltså inne i blomsteraffären, och Tarja föreslog det där med namnet. Tarja, det är alltså det hon är nu, inte mamma. Vi ser på varandra och tittar bort samtidigt. Han pillar på ärmen på den blå ylletröja. Jag ser att han fortfarande har vigselringen på. "Vi måste hitta ett namn på M" sa hon. "M?" sa jag till henne. "Varför måste namnet börja på ett M?" "Ett Massaj-träd måste ju ha ett namn på M!" sa hon. Jag tittade på henne och hon var helt allvarlig, och jag exploderade av skratt. "Vad skrattar du åt?" sa hon. "Gillar du inte Martin?" Jag skrattade så att jag måste sätta mig på en stol bredvid disken inne i blomsteraffären. "Det heter inte Messaj-träd Tarja" sa jag när jag klarade av att prata igen, "utan Bonsai. Massajerna är en stam i Afrika." Jag skrattade högt, och det gör pappa också. Ingen har skrattar i den här lägenheten sedan han och mamma försvann in i sovrummet för att "prata". De blev kvar där i flera timmar. Och jag hörde gråt genom dörren. Ordentlig gråt, med ljud, inte sån gråt som pappa håller på med nuförtiden. Han gör inga ljud, bara skakar. Framför spegeln i badrummet tillexempel, när han ser nåt som hon har glömt kvar, eller i soffan på kvällarna när han tror att jag sover.

——————-
Första delen av boken "hjärtat är en knuten hand" hoppas att ni kommer att gilla den här boken och som ni kanske märkt så kommer det vara ganska långa delar tillexempel i den hör delen var det 1479 ord.
Detta kapitalet var bara ifrån Dantes perspektiv men nästa kommer det vara Olivias. Hopps ni kommer gilla den här boken, skriv gärna vad jag kan göra bättre och vad jag gör bra, hoppas ni får en fortsatt bra daaag så hörs vi i nästa del🧚‍♀️⚡️(FÖRMODLIGEN KOMMER DET KOMMA EN DEL VARJE TORSDAG, men vi får se)