hjärtat är en knuten hand ~~ D.L

Del 8

Olivias perspektiv:
Hjärtat är det som håller hela maskineriet igång. Jag läser om blodets bana runt i kroppen, om huvudpulsådern och om mindre blodådror. Att hjärtat pumpar alltihop runt genom att öppna sig och dra ihop sig i en rytm. Det är konstigt att tänka att allt det här pågår inne i kroppen utan att man märker det. Man går bara runt på jorden, står vid busshållplatsen och glor eller går sakta mellan butikshyllorna, medans hjärtat bara gör det som de ska.

Den första gympatimmen stod jag intill ena väggen och funderade på om budordet om att inte kommunicera med nån även gällde kroppsspråk. Man kan ju till exempel möta nåns blick. Och man måste passa bollen och säga sorry om man stöter in i nån för hårt.
-Ska du vara med? Sa Thea, som var vikarie från idrottshögskolan.
Jag knep tag hårt om en spjäla i ribbstolen. Och även om det finns ett undantag från budordet om att prata när det gäller lärare, så blev jag så rädd att jag inte klarade av att säga nåt. Alla såg på mig, utom Sara som dolde sitt ansikte bakom Erles rygg. Ludwig lutade sig mot Dante och viskade i hans öra, lite för högt så alla hörde.
-Titta, sa han. Nu är hon så röd att hela ansiktet är ett födelsemärke.

Senare i omklädningsrummet när Sara och Erle och resten av tjejerna stirrade på mig i smyg ville jag bara försvinna. Ta på mig Harry Potters osynlighetskappa eller fly till en annan planet.
-Det är lugnt Olivia, sa Nelly när jag ringde på kvällen gråtandes. Det här är ju bara bra! Nu är du ju missanpassad på riktigt!
Missanpassad på riktigt och felstämplad av Gud. Jag vänder högerkinden mot spegeln och drar med handen över. Blundar och fantiserar om att handen är ett suddgummi och när jag öppnar ögonen igen är märket borta.
Det bankar på dörren och mamma kommer in. Hon ställer sig bakom mig och ler.
-Du är fin, säger hon med händerna.
Jag tittar ner.
Hon sätter handen under min haka och för den uppåt så att jag måste se in i spegeln igen. Hennes ögon är ljusblå. Jag ser att vi liknar varandra.
-Har du kommit ihåg gympapåsen? Frågar hon. Jag sväljer, nickar snabbt och sätter hörlurarna på huvudet.