hjärtat är en knuten hand ~~ D.L

Del 6

Olivias perspektiv:
Nu är pappa i musikrummet och mamma sitter vid ritbordet med ryggen till. Hon smygläser i en bok som hon har liggande vid ritbordet. När jag stänger dörren känner hon vibrationerna. Hon vänder sig mot mig och ler.
-Hej, säger hon med händerna. Hur var det idag?
-Okej, säger jag och lägger väskan i trappen. Vi ska göra ett projekt.
Hon kommer bort till mig.
-Vad för slags projekt?
-Det är ett sånt där tvärvetenskapligt projekt om ett organ som vi själva får välja, säger jag och öppnar kylskåpet.
-Vad kul! Hon ler överdrivet. Har du valt?
-Nej, säger jag och stänger kylskåpsdörren. Inte än.
Jag tittar ned.
Hon tar tag i mina händer. Pappa kommer förbi och öppnar kylskåpsdörren, han också.
-Vad händer här då? säger han.
-Jo, vi står och pratar om att det inte är så långt till sommarlovet, säger mamma. Och bra är väll det.
Jag tittar inte upp, men märker hur mamma spänner ögonen på pappa. Han sätter på radion och börjar laga middag. Skär paprikan i takt med musiken.
Jag går upp till mitt rum och ser att Nelly har försökt ringa.

nelly: hallooo!

olivia: hej!

Hon ringer upp direkt.
-Det är något jag måste berätta för dig, säger hon.
-Herregud, har brunkaninen fått ungar haha?
-Nej, nej, det är inte det. Mormor har blivit av med körkortet!
Hon säger körkortet mycket längre en resten, liksom viskar det mot skärmen.
-Är du där nu? Säger jag lågt.
-Ja, säger hon. Mormor sitter på trappan med ett glas plommonvin. Hon tycket det är orättvist.
-De kom väl inte direkt som nån överraskning, viskar jag. Hon kör ju som en galning.
Nelly börjar skratta.
-Sssh, säger hon till sig själv, och håller pekfingret framför munnen. Hon tittar på nåt bakom telefonen.
Du, Olivia, jag måste lägga på, vi hörs!
Jag ler och vinkar och lägger mig ned i sängen. Ser framför mig Jenny Bond på trappan framför huset. Där jag brukade sitta med albinokaninen i famnen, känna kaninhjärtat som slog lika fort som en kulspruta under pälsen.
- Kaniner kan bli så rädda att hjärtat slutar slå, säger Jenny Bond.
Jag känner på mitt.
Kanske kan jag välja hjärtat?