hjärtat är en knuten hand ~~ D.L

Del 14

Olivias perspektiv:
Jag tittar inte upp. Skorna snubblar förbi, och jag gruvar mig för att se ett par svara Converse.
Har du också valt hjärta?
Vilken idiotisk sak att säga. För först gången på åtta månader bryter jag mot ett budord, och så är det för att säga en så korkad sak som det. De har säkert skrattat år mig. Dante har säkert berättat för Ludwig och Noel, och så har de skrattat.
De rullar in. Placerar cyklarna i hörnet och sätter sig i mitten. Ingen av dom ser på mig. Ingen av de andra heller, för den delen. Allt är som normalt.
Eirik samlar in projektplanerna. Han ler när han ser vad som står på min.
Under lunchrasten, när alla har gått ut, kommer han bort till min bänk.
-Spännande organ, Olivia!
Han sätter sig vid den tomma grannbänken.
-Har du tänk nåt på hur du vill presentera projektet? Vi kan lägga upp det så som du vill.
Jag tittar ned i anteckningsboken.
-Det är ingen ovanligt att vi anpassar oss efter var och en helt enkelt, fortsätter han. Jason ska ha sin prestation på engelska, eftersom det är hans modersmål.
Jag säger ingenting. Jag är också tvåspråkig, bara det att mitt modersmål är teckenspråk. Mamma är så orolig. Varför pratar jag inte i skolan? Jag som kan?
-Du kan ju fundera lite? säger Eirik.
Jag nickar. Sedan reser jag mig och går mot mataffären.
Plommonen är mörkröda, och jag stoppar två fina i en påse. Bakom mig hör jag en bekant röst, det är Jason från klassen.
-Jag har valt hjärnan, säger han med engelsk accent.
Jag gömmer mig bakom en hylla.
-Coolt, säger Noel. Jag har valt muskeln här. Jag hör hur han slår sig mot låret. Tittar försiktigt genom en glipa i hyllan, det är bara de två, inte Dante.
-Jag har kontaktat en hjärnkirurg, säger Jason och pekar på sitt huvud. För research.