hjärtat är en knuten hand ~~ D.L

Del 21

Olivias perspektiv
Jag andas djupt och börjar gå mot glasväggen. När jag är framme böjer jag mig ned och tar tag i jackan.
-Hjärtrud?
Jag tittar upp. Dante ler. Han har just kallat mig Hjärtrud och det är helt sjukt och jag måste ta mig hem nu.
-Hur är läget? Säger han.
Du är normal, sa Heidi Hals, men så som hjärtat bankar nu är inte normalt.
Jag reser mig och börjar gå bortåt längs korridoren.
-Sorry, gå inte då!
Jag stannar. Står helt stilla med ryggen emot honom och jackan i handen.
-Har du valt hjärtat? Säger han.
Jag vänder mig sakta mot honom. Han står med ryggen mot glasväggen och ler.
-Ja, hur så?
Jag är inte helt korkad, säger han. Du frågade mig detsamma och så är du här. Jag gissar att du inte är hjärtsjuk.
-Blev du stum igen nu? Säger han och sätter sig längst in i den lilla vrån. Där han satt sist. Jag går bort till glasväggen och lägger väskan och jackan på golvet. Tittar på de som cyklar på andra sidan. I ögon vrån  ser jag att han kikar på mobilen. Hans ansikte lyses upp av skärmen.
-Jag är inte stum, säger jag.
-Jag är som sagt inte korkad, säger han och tittar upp. Jag sväljer. Han som cyklar på motionscykeln där på andra sidan är också röd i ansiktet.
-Vad vill du prata om? Cykling?
Han lägger mobilen i knät och skrattar.
-Okej gärna.
Jag ler och drar pekfingret mot fönstret.
-De cyklar för att träna upp hjärtmuskeln, säger jag. Cykling är nämligen något av det bästa man kan göra för hjärtat.
Han gör en grej med läppen och nickar.
-Gäller det sparkcykel också?
-Troligtvis, säger jag.
-Shit, säger han. Då måste ju jag ha ett skitstarkt hjärta.
Han ler och jag får rysningar. Jag vet inte riktigt vad jag ska säga.
Han blir allvarlig.
-Undrar inte du varför jag är här?
Herregud nu känner jag mig dum.
-Varför är du här? Säger jag.
-Pappa har kollapsat, hjärtinfarkt.
Jag tittar på honom. Blinkar och sväljer. Så sätter jag mig ned bredvid honom i vrån.
-Vad hände? Frågar jag.
-Han kollapsade vid fruktdisken.
-Hur då kollapsade?
-Bara föll ihop liksom. Han säger att det kändes som att en klo kramade om bröstet när det hände. Han håller upp handen och låtsas att den är en klo som kommer mot mig. Båda skrattar. Så blir det tyst. Vi tittar inte på varandra. Han ser rakt fram och jag ner i knät. Så rör hans arm min. Den är varm. Jag blundar. Jag tittar på honom. Han blundar också. Han är inte så tuff med ögonen slutna. Dante Lindhe. Det kommer ett märkligt ljud från honom. Som ett snarkljud nästan. Det kommer bara en gång.
Telefonen lyser upp i hans knä.
Vi måste prata, står det. Från Julie.
Jag känner inte till nån som heter Julie. Ingen klasskamrat. Kanske är det någon utanför skolan? Jag reser mig upp och går långsamt bort längs korridoren.
________________________________

Ganska långt kapitel! Förlåt om det är lite upt just nu men vi försöker skriva när vi kan. Tack för 300 läsare<3

Vi skriver just nu 2 andra böcker!