Jag hade mina rosa convers. Mina mörk blåa Ullareds byxor. Mina svarta stora solglasögon och mitt hår var lockigt efter mina flätor jag hade haft när jag sov, och min vita mössa upp på det. Min svarta jacka passade bra till min svarta väska jag hade över axeln. Mamma gick bredvid mig. Pappa skulle komma till domstolen sen.
-Hur Joy?? Hur kunde det gå så långt?? Frågade mamma plötsligt.
-Jag ville inte ha det och han var helt medveten om det med!! Men han försökte sig ändå på!! Han får ta mig fan skylla sig själv!! Svarade jag.
-Men slås är du bra mycket mer uppfostrad att man inte gör!! Sa mamma. Jag tittade ner.
-Vad skulle jag ha gjort då då?? Frågade jag sen. Mamma tänkte till.
-Precis du vet inte heller!! Sa jag. Vi fortsatte gå till domstolen och när vi kom dit så såg vi pappa sitta på ett
trappsteg och vänta. Mamma log smått. Jag tittade bara ner.
-Hej, hur länge har du suttit här?? Frågade mamma. Pappa tittade upp.
-Inte jätte länge!! Svarade pappa.
-Får man någon kram?? Frågade mamma. Pappa log och reste sig upp. Han gick fram och kramade mamma.
-Hur kan ni vara så glada?? Jag har stälts inför rättsalen!! Sa jag.
-Jag vet det!! Det är dåligt!! Men vi är ju tillsammans ändå!! Sa mamma.
-Än så länge!! Sa jag.
-Du kan inte hamna i fängelse!! Sa pappa. Jag tittade upp.
-Hur vet du det?? Frågade jag.
-Du har rätt till att få honom sluta!! Självklart har det en gräns på hur långt man får gå men ändå!! Svarade pappa.
-Varenda våldtäcktsman gått till domstolen har det släpts fria!! Sa jag.
-Jo men du kan babbla dig igenom det!! Du har alltid bra argument!! Sa pappa. Jag nickade smått.
