Turth or Dare - The Fooo

Kapitel sju - Morgonen

Pauline's perspektiv

Natten var inte så speciellt trevlig. När jag försökte somna igår kväll så höll Alva, Frida och Theo höll på prata med varandra. Dem pratade inte lågt heller. Dem tar ju verkligen hänsyn. Även om min säng ligger lite avskild från deras så hör jag dem.

Jag hörde inte allt men det kör typ sanning och konsekvens. Jag har aldrig förstått på mig den där leken egentligen. Om man tar sanning måste man berätta om en sak som förmodligen alla inte visste om. Om man tar konsekvens måste man göra en sak som personen som har "ordet" har sagt ät än att göra. Vem vill liksom det? Och det ska kallas för en lek?

Dick var det ganska intressant att höra, eftersom dem trodde jag sov så fick jag höra en hel del saker. Tillexempel att Alva har förlorat oskulden tre gånger. Det förvånade mig inte ett dugg. Alva var som hon var. Ingen kunde tyvärr ändra på henne.

Morgondagen så hade jag vaknat tidigare än dem andra. Jag smög in på toaletten och satte på mig kläderna som jag hade bestämt mig att ha på mig. Ett par svarta högmidjade jeans och en tajt magtröja. Dock syndens inte min mage så mycket, men det var meningen.

Många säger att jag är smal, men jag tyckte inte det själv. Eller smal. Jag hatade ordet smal. Det låter så himla självisk att säga, "Aa jag är smal". Alla försöker ju bli så perfekta så möjligt. Varje person hatar alltid något med sig själv. Jag hatade min mage som putade ut.

Jag borstade igenom mitt hår innan jag satte upp mitt hår i en hästsvans. När jag hade sminkat mig och allt det där så gick jag ut från toaletten. Ingen av dem andra hade vaknat än, men jag tänker inte väcka dem. Istället gick jag ut från rummet. När jag stängde igen dörren fick jag syn på den där okända killen som jag råkade kolla på lite för länge.

Jag vet inte om jag ska våga säga att han är snygg. Men han såg verkligen inte dålig ut heller. Jag studerade varendaste liten del på honom. Märkes kläder, rufsigt mörkt hår. Han vände sig om och fick syn på mig. Generat kollade jag bort från honom. Varför ska jag just skämma ut mig för honom? Helt utan förvarning stod han precis framför mig.

"Hej!" Sa han glatt. Ja, den där killen var verkligen inte blyg.

"Hej!" Sade jag tillbaka. När det gäller nya personer är jag en aning blygare. Men inte sådär blyg så man börja stamma.

"Vad heter du?" Frågade han mig nyfiket.

"Pauline, och du?" Svarade jag honom.

"Så du känner inte igen mig?" Sa han och skrattade lite.

"Borde jag eller?"

"Tjejer i din ålder borde känna igen mig. Eller iallafall veta vem jag är" förklarade han.

"Jaså? Och ditt igen kända namn är?" Frågade jag honom. Han började skratta ännu mer.

"Omar" svarade han mig.

"Jag vet seriöst inte vem du är" sa jag helt ärligt.

"Nähe, då är det väl så. Men strunt i det" sade Omar och skrattade lite.

"Så, du är här med din klass antar jag?"

"Stämmer bra det, men detta ställe suger. Det finns seriöst ingenting att göra" förklarade han för mig. "Jag måste gå nu, läraren kommer seriöst bli lack om jag inte kommer i tid" sa Omar.

"Okej, jag ska ändå till min kompis och kolla om hon är vaken så det är lugnt" sade jag och log lite.

"Men det var kul att få prata med dig, P-Paulina?" Sa han rätt osäkert.

"Pauline" rättade jag honom. Han gav mig någon slags ursäktande blick.

"Men det var kul att få prata med dig också, Omar"

"Jag måste verkligen dra nu. Vi ses säkert!" Avslutade han innan han vände sig om och började gå med snabba steg bort från mig. Jag hade följt med blicken varendaste steg han tog. Jag hade ännu inte fattat att den där okända killen som hette Omar då kom fram och pratade med mig. Frivilligt också. Men det var ju en helt vanlig person. Det är ju liksom ingen kändis som jag dyrkar.

Jag vände mig om och började gå med raska steg mot Ellens och hennes grupp sovrum. Ellen brukade oftast vara vaken tidigt. Klockan var nu prick sju. Alltså en halvtimme kvar tills vi behövde vara i matsalen.

När jag kom såg jag Ellen och Alex stå utanför rummet och pratade glatt med varandra. Det var inte alls någon pinsam stund mellan dem två.

"Åh Pauline!" Utbrast Ellen när hon fick syn på mig oh vinkade som en tok. Jag skrattade till lite innan jag ökade farten.

"Så vad pratade ni om då?" Frågade jag dem när jag kom fram.

"Inget speciellt egentligen, hur var natten då?" Sa Ellen.

"Inte så speciellt trevlig. När jag försökte somna om så började självklart Theo, Alva och Frida babbla med varandra" mumlade jag fram.

"Alva stöter på Theo som fan" flikade Alex in med, Theo och Alex var bästa kompisar typ. Okej, bästa kompisar kanske inte är det passande ordet. Men polare typ. Men skillnaden var ganska stor mellan dem två. Båda var väl lika galna i sport men Theo letar efter popularitet medan Alex kan hänga med vilken han vill. Alex är trevlig mot alla, vän dem som är lite mindre populära.

"Jag gillar inte henne, har aldrig gjort och kommer nog inte heller göra det"

"Nej det säger du inte" påstod Ellen med en aning sarkastiskt ton i rösten.

"Men jag ska gå och kolla om Miranda är vaken. Hänger du med eller stannar du med Alex?" Frågade jag henne.

"Asså, jag tror jag stannar. Men inte för att-" hann hon säga innan jag avbröt henne.

"Jag förstår. Var kvar du. Jag kan kolla själv. Vi ses snart vännen" avslutade jag med innan jag gav henne en kram och gick vidare i den långa korridoren.

-----

Kapitlerna är kanske lite kortare än vad det brukade vara. Men det är för jag vill avsluta på ett bra ställe. Om man ska ha tillexempel 1000 ord på varje kapitel. Vissa kapitel blir jätte dåliga då. Men jag försöker få dem så långa iallafall!

Hoppas ni gillar denna hittills.

Rösta och kommentera! Det är för er jag skriver till. Jag vill kunna känna att jag har några som uppskattar det jag skriver om.

Xx Ebba